Men inte idag. Idag känner jag bara för att ge upp.
Igår fick jag ett brev från Förvaltningsrätten angående sjukersättningen/aktivitetsersättningen som jag håller på att överklaga. Det vara bara det att dom hade glömt skicka med papperet som jag skulle läsa genom från FK och sedan yttra mig om, men duktig som jag var ringde jag igår och idag kom det.
Trots att jag nu skickat in papper som styrker det som FK gick på, i det förra brevet och som var orsaken att dom bestrider. Så fortsätter dom att bestrida och skriver att utlåtande från AF rehab psykologen, kuratorn och sjukgymnasten kan enligt FK´s uppfattning inte jämställas med läkarutlåtanden.

Jag vet inte vad man ska säga och vart man ska vända sig. Handläggaren jag hade på slutet hos FK sa klart och tydligt till mig att Kurator var inget, utan jag skulle gå till högre instanser, så som Psykolog. Nu när jag gjort det. Ja, då gäller inte det heller, utan nu är det bara läkarutlåtande som är viktigt. Jag fattar inte, sparka på dom som redan ligger.

Som om det var allt. FK avslutar med att skriva "Försäkringskassan vill även framhålla att det är Försäkringskassan och inte Arbetsförmedlingens uppgift att bedöma om den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt av medicinska skäl. Arbetsförmedligens uppdrag är att ge den försäkrade det stöd han eller hon kan behöva för att ta tillvara sin arbetsförmåga."

Då undrar jag, varför ska man då ha en AF Rehab avdelning på AF? Vad ska den göra för nytta?

Det är klart att man känner sig liten och ynklig, när man får om och om om om bara slag medans man ligger där och chippar efter andan. Någon dirket hjälp att komma eller ta sig upp existerar inte. Man får helt enkelt klara sig själv. Man får står här med en framtid som är så mörk, att inte ens kan se den starkaste lampan av dom alla typ. Hur ska man klara sig genom något ensam, utan att veta hur man ska göra eller vart man ska ta vägen?
Nä, jag hoppas verkligen att ingen annan någonsin ska få gå igenom denna förnedran och plågan. Åh jag hoppas alla håller sig friska, för på FK får man då fan inget stöd eller hjälp, utan där är det bara regler, regler, regler från en regering som inte tänker på någon annan än sig själv.

Det jobbigaste, är att jag vill komma tillbaka, men frågan är om det är värd all den psykiska påfrestingen. Det är frustrerade att vilja och se att det inte finns någon hjälp att få, om man nu inte offrar allt (det vill säga det ekonomiska). Jag är glad att jag valde FIA-projektet, för det hjälper mig att hålla mig på fötter. Trots att det just nu känns som man har en isbannan under dom. Det är jobbigt, men jag försöker endå. Ibland fattar jag dock inte, varför?