I morse var jag iväg på ett möte i Lindesberg på AF Rehab. Innan mötet såg jag lite ljuare eller försökte göra det, men som vanligt. Du har inga erfarenheter, du måste starta på noll... Jag hade väntat mig prat om någon form av praktik, men nä nu blir det bara en aktivitet som typ den jag var på tidigare. Åh hur givande och inspererande känns det då? NOT. Jag blir så less på allt just nu. Så fort man tror att man ser något positivt så blir det motsatsen. Hur tror dom man ska orka hålla sig uppe och kämpa, när viljan är större än hjälpen. Jag vill göra något som ger mig något och inte bara behöva vänta eller gå på någon skit aktivitet. Jag blir passiv när det är något jag ska göra som jag inte gillar alls. Jag vill göra något som får mig att insperera och växa i motivationen och hålla mig kvar i kraften, men just nu känns det mer som kraften minskar för varje negativt möte. Jag vill juh så mycket mer. På det är så börjar juh dom flesta ha semester tider nu och snart är även min tid i FIA-projektet över. Helt ärligt så vet jag inte vad som kommer hända då, men hon kämpar med att försöka få några av oss som behöver hjälpen att få stanna kvar. Det känns dock som man vet redan nu hur det kommer sluta. Utsparkat och inkastad på nästa grej typ eller in på AF där dom inte kan ge någon hjälp alls. Så det man är just nu är frustrerad. Frustrerad över att man inget kan göra nåt saken, mer än sitta och titta på. Frågade även idag om det inte finns någon chans att kunna kanske få gå som typ lärling hos någon fotograf eller något sånt, men då fick man bara hör att det var svårt för det var mycket frilandsande. Så det var lite trist, man får väl fortsätta öva själv och försöka lära sig så mycket man kan via nätet och böcker.