Efter mitt sista inlägg (här), så har tankarna snurrat en hel del. Igår när jag var på aktiviteten så drog jag mig verkligen för att gå på om hur jag kände, men FIA-Projektet var på mig och sa "-Men... Du Kan!". Det satt långt inne, men jag beslutade mig endå för att ta tag i det. Trots att det kändes både skönt och lättande, så blev jag mer förvirrad. Hon ledaren på Aktiviteten sa så mycket som fått mig att fundera. Hon var mer på om att jag skulle inte vara där om jag kände som jag gjorde och att hon såg ingen skillnad på om jag gjorde en praktik på ett annat ställe. Ja, hon påpekade nu att Aktiviteten inte vara en aktivitet utan en form av praktik. Hennes exempel var att hon inte såg någon skillnad om jag skulle vara på ortens blombutik eller hos dom. Men, då har vi hon på FIA-projektet som är rädd att om jag hoppar av. Att AF då inte ska godkänna någon ersättning och ställa högre krav på mig. Vilket jag förstår, men nu är det juh inte så att jag vill hoppa av. Utan jag vill bara ta nästa steg, då jag känner att jag själv både vill och kan. Just nu känns det så fort en annan tar ett steg framåt, så får man värsta betongväggen i ansiktet. Åh jag vill verkligen inte tänka såhär, att det känns som att FIA är arbetsledaren för betongväggen och den som tagit beslutet att sätta den just där. Jag kan ha fel. Just nu känns det som att jag ger allt, men får inget tillbaka utan bara blir stoppad. För ett år sedan eller 6 månader sedan, då kunde jag förstå att FIA sa Stopp!. Då ville jag, mer en jag själv orkade. Nu känner jag dock på ett helt annat sätt. Jag känner mig både mogen och redo att ta nästa kliv, trots att jag bara varit på "aktiviteten" i två veckor. Så känns det som att jag har lärt mig mer om mig själv, en vad "aktiviteten" gett mig. Åh för första gången har jag varit trött på rätt sätt, inte på det där uttråkade negativa sättet. Utan på det sättet som man ska bli trött på, det naturliga sättet. Åh jag har hittat tillbaka lite till den jag var förut (innan allt skit). Jag har förälskat mig i den underbara stunden på morgonen, då jag i min takt gör det där man ska (inte måste). Inget har heller känts som måsten, utan nu vill jag. Jag vill något igen och jag gör det. Bästa av allt är att saker inte tar lika lång tid längre heller. Små saker som kanske är bagateller för andra, men som varit tråkiga för mig.

• Kliva upp i tid.
• Ducha/Tvätta ansiktet (medans sjusovaren Rambo fortsätter sova)
• Klä på sig och sminka sig.
• Gå ut med hunden och ge honom mat.
• Tömma kattlådan
• Tvätta händerna
• Göra ordning frukost och äta den.

Åh nu kan jag sitta i lugn och ro med min frukost, utan att stressa. En del dagar har jag även haft extra tid över på morgonen. Vilket verkligen inte har funkat förut, men nu kommer det lite per automatik. Vilket känns otroligt skönt. Visst jag har små saker som jag har kvar att lösa, men man får ta en sak i taget. Åh man kan tydligt se nu att jag börjar må bättre (på ett sätt). Vi kommuniserar bättre här hemma och pratar så mycket mer om saker. Vi kan dela på uppgifter i hemmet och hjälpas åt på ett helt annat sätt en tidigare. Vilket bara det känns helt otroligt skönt. Tror inte ens jag minns när vi hade ett sånt där bråk över småsaker senast. Åh det säger en hel del. Visst jag är inte helt tillbaka, men jag känner att jag är på god väg. Det som blir som bakslag, just nu. Det är att jag blir stoppat från att gå framåt, vilket för mig känns fruktansvärt. Jag förstod när dom för 6-12 månader sedan sa stopp, men nu förstår jag inte det. Jag känner...

• Jag kan.
• Jag vill.

Nu måste dom bara låta mig prova, men där kommer problemet.

• Dom vill inte.
• Dom tror inte på mig.
• Dom ger mig inte chansen.
• Dom håller mig tillbaka.

Det kanske är fel att skriva, men det är så jag känner just nu. Jag känner mig redo och mogen att gå vidare och jag önskade dom kunde låta mig göra det. Jag vill komma ut i livet och börja leva det.