Sådär, då var första träffen avklarad, men det slutade dock med en form av utredning som är uppdelad på tre. Vad har jag att förlora? Kanske hjälper de mig att hitta mig själv och får mig att börja må bättre, för just nu ligger mitt mående väldigt lågt pga. många anledningar. Det ena är pengar/inkomst/bidrag som idag är NOLL och det andra är utredning på en "sjukdom", som jag fortfarande inte kan tro och enda slutsatsen är att göra utredningen för att se om dom har rätt och jag fel eller jag har rätt och dom fel.

Det som jag var på idag är nog inget folk talar högt om och jag kan medge att man skäms. Ibland behöver man en annan form av stöd och hjälp när man mår dåligt inombords. Jag hade nog inte behövt detta stödet, hjälpen om det inte varit för utredning för dyslexi som AF rehab gjorde, som visade något helt annat och oväntat (här). Efter det svaret måste jag säga att det mesta rasade, men jag har endå försökt hålla mig uppe trots att det är otroligt svårt.
Sedan att man gått ner -48 kg, men endå får dras med smärtan i ryggen, som alla läkare sa skulle blir så mycket bättre om jag gick ner i vikt. Visst, jag orkar röra på mig mer, men smärtan finns fortfarande kvar. Det är inte konstigt man blir låg då.

De enda som känns bra just nu är att jag kan visa alla att jag kan ta varje steg, trots motgångar så reser jag mig upp och försöker igen. Varför jag gör detta? Det har jag ingen anning om. Jag bara gör det.
Kanske för att vis att jag tänker fan inte ta nå mer skit? Jag är den jag är och även jag har rätten till hjälp och respekt. Fast trots detta blundar dom för behoven och ser inte människan som sitter där i kläm, som inte kan ta sig loss utan den där sista lilla hjälpen som i mitt fall kallas pengar/inkomst/bidrag. Jag kämpar och kämpar, men får inget för det. Där är jag helt ensam och övergiven...