Ja, nu har det verkligen gått för långt. Trots att min man fått två små frakturer, så måste han jobba och allt handlar bara om pengar. Han hade inte haft råd att stanna hemma, inte som det är just nu. Åh jag lägger all skuld på mig själv. Inte för att han är skadad, utan för att han inte kan stanna hemma pga. pengar. Alla är mitt fel och det värsta av allt är att jag inte kan göra ett jävla skit åt saken heller. Det ska inte behöva vara såhär. Här kämpar en annan dagligen, mot smärtan, måendet och alla andra problem. Medans det finns dom som får all hjälp i världen, utan att behöva göra ett skit. Jag vet, livet är inte rättvisst. Men, vi har fan alla rättigheter. Till ett värdigt liv, vilken sitts man en är i. Är man sjuk ska man få den hjälpen man behöver och inte behöva tvingas på saker, medans som sagt andra får allt serverat på silverfat. För det är fruktansvärt att se hur olika vi behandlas och hur värdelösa endel människor är i deras ögon. Vi har alla samma rättigheter och alla har vi rätten att få den hjälpen vi behöver. Åh allt ska inte handla om pengar jämt, vilket det nu gör. Dom som har pengar, vill ha mer. Medans dom som har mindre, får mindre och mindre och sedan finns det oss som sitter tryckta mellan politiska stolar som inte får en krona. Åh det känns fruktansvärt och speciellt, då man fått stämpeln "Man får skylla sig själv". Sedan får man höra vad man skulle ha gjort, men det är juh inget man kan ändra på. Gjort är gjort. Det var ingen som sa att det skulle bli såhär. Så vad skulle jag ha kunnat ändra på? När det inte ens finns något idag som jag kan göra. Jag är helt jävla Värdelös.