Börjar verkligen tröttna på att ha detta livet på andra sidan av alla andra. Dom flesta vaknar med känslan, äntligen en ny dag med nya spännande saker. Jag vaknar med en helt annan känsla, fy fan är det redan tidig morgon och ny dag utan vettigt eller spännande innehåll. Tittar klockan och inser att morgonen blir bara tidigare och tidigare. Klivet upp och försöker göra det bästa, men det är lönlöst. Detta är bara en dag som vilken annan. Inga planer, inga spännande saker, inga äventyr. Utan dagen är fylld med, vad ska vi göra? Vad ska vi äta? Ska jag ta tag i det där eller det där eller bara skita i det? Oftast blir det något ont måste, som görs eller ingenting. För mer än så finns inte. Inga spännande utflykter, inget spännande eller trevliga äventyr, inga sociala sammankomster. Bara vi. Jag får allltid höra: Det blir vad du gör det till! Jaha, men hur fan kan man ändra på något som inte går att ändra på. Det finns inga pengar till spännande äventyr och aktiviteter, det finns inga vänner eller bekanta att umgås med. Ändå öser denna kommentar "det blir vad du gör det till" över mig hela tiden. Sedan har dom flesta det "stora" problemet, vad ska jag ha på mig? Jag har samma fråga på morgonen, men min är mer Vad finns det att ha på sig? Vad är det som inte ligger i tvätten? Vad är helt? Det får väl bli det jag hade igår eller om jag har tur att något är rent. Jag har ingen enorm garderob längre att leta i. Eller den var inte enorm tidigare heller, men helt okej och hanterbar, men inte nu. Åh pengar finns inte att utöka den. När kläder är på och frukosten i magen, så har dom flesta sin dag planerad eller håller på att planera den. Här har vi nästan aldrig planer eller kan planera några. Dom ända planer som finns när dom finns är dagis med dottern, besök till läkare, bm, ul. Ja, sånt där som ligger lite på måste sidan. Helgerna är dom värsta, då alla andra har något att göra och vi har inte ett skit. Åter igen, inga planer, inga äventyr, inget. Dagarna är fyllda av ingenting och oftast spelar det ingen roll vardag eller helg, alla dagar är den andre lik.

Jag vet att jag varit dålig på att vara aktiv, men det har varit så mycket som tagit min tid och energi framför allt. Jag hoppas dock kunna komma tillbaka och fortsätta, men jag hoppas väl på att någon gång kunna skriva något mer positivt. Det mesta har juh tyvärr varit negativt en längre tid nu och lite av det värkar fortsätta. Jag har börjat skriva upp lite saker som jag tänkt blogga om och vi får väl se om jag gör det eller inte. Det kommer troligen vara mycket tankar och kanske även att jag vågar skriva om min diagnos och hur livet är med den osv, men det får vänta just nu. Jag har lite annat innan. Så vi får väl se om jag lyckas ta mig tillbaka och bli aktiv igen, men just nu är mitt liv och jag lite rörigt.

När jag läste detta kände jag mig för första gången extra träffad. Jag kan inte säga exakt varför, men det bara träffade mig. Är sällan jag delar med mig av sånt och helt ärligt så har jag inte riktigt förstått sidor som Att överlista Jante, som är Sveriges största facebooksida inom personlig utveckling - konsten att lyfta sig själv och andra. Som sagt just denna träffade mig direkt och jag kände bara att jag ville dela med mig av den. Kanske är det för att jag känner mig dömd av andra och nertryckt, som detta kändes så rätt. Åh ibland undrar jag om någon annan skulle orkat mitt liv så länge som jag gjort och fortsätta resa sig upp och gå vidare...

I dag hade min handledare på Rehab fixat ett möte med FK för att får mer information om sånt jag tycker är luddigt. På FKs hemsida kan jag utläsa att jag visst har rätten till en lägsta ersättning och tyckte det var väldigt konstigt, då dom hela tiden sagt till mig att jag inte har rätten till något. Så detta mötet var ett viktigt steg, men åter igen tar allt stopp. Jag kan söka sjukpenning, men jag har inte rätten till någon ersättning pga. att jag inte skyddat min SGI. Jag behöver nog inte skriva i detalj om min reaktion över detta. Det är aldrig någon som sagt något om att jag måste skydda min SGI. Så hur fan skulle jag veta att jag måste skydda något som jag inte visste att jag behövde skydda. Den informationen tycker jag verkligen att dom kunde meddelat. Jag har varit inskriven på AF sedan första dagen utan ersättning. (vilket jag har kollat upp, var kravet för att skydda sin SGI). Så nu är frågan om jag ska söka sjukpenning som jag inte kan få, men får då ett samarbete mellan FK och AF/AF Rehab. Eller om jag ska söka varaktig ersättning (Fd. sjukpension), som hon inte trodde jag skulle få igenom för att jag inte genomgått alla prövningar. Så nu står jag åter igen på ruta ett och stampar och vet fan inte om jag orkar med. Känns som jag har att välja på pest eller kolera eller om jag ska vara helt ärlig lämna min familj eller avsluta allt. Livet har aldrig känts så värdelöst och hopplöst som det gör just nu. Vilket bara det i sig själv känns hemskt att erkänna, men just nu är det bara för jobbigt och påverkar mig väldigt negativt.

Att vara medveten är inte det lättaste. Just nu känns det som jag gått in i väggen, för att det varit så mycket. Vill göra det rätta och unvika allt skit, men det ksn blir för mycket. Åh nu känns det som jag gått in i giftfritt/kemikaliefritt och ekologisk mat väggen. Det är för mycket och jag hittar inte någon balans. Jag har insett att jag inte kan göra allt, men känns fel att gå tillbaka nu när man är medveten. Jag står för det jag skrivit om tidigare. Det man inte vet, har man inget ont över. Nu när man är medveten vill man göra det rätta, men hur ska man balansera det hela? Vart ska man börja? Vad ska man prioritera? Sedan är det all information som kommer, som motsäger endel gifter osv. Vad ska man tro på? Det blir helt klart helt kaos i mitt huvud. Att välja rätt kan kosta en hel del mycket mer och våran ekonomi just nu sätter stopp för en del. Åh det blir oftast att vi får välja bort saker, som ibland skappar lite irritation här hemma. Att inte ha någon runt omkring heller som är positiv gör det hela svårt. Man får hela tiden höra hur dyrt ekologiskt är. Vilket dom har rätt i, när det gäller en del saker. Det finns även ekologiskt som ligger i samma prisklass eller bara någon krona över. Åh vi vill ge dottern den bästa starten vi kan ge och att hon ska ha det bra och må bra. Vi har gjort valet att gå ekologiskt när det gäller mat, men det är som sagt inte så lätt. När det vi ska ha inte finns, står valet att inte köpa alls eller köpa det oekologiska. Åh det är det valet som blivit svårt nu och jag känner mig hemsk när jag väljer oekologiskt. Det känns då som, varför köpa ekologiskt alls? Det är inte bara ekologiskt man ska tänka på inom mat, utan det ska även vara hudvård, hårvård, kläder osv. Sedan finns det gifter i plast, köksredskap, färg, tapeter, golv. Ja, nästan allt helt klart. Och hur kan man då göra rätt?

Jag börjar verkligen tappa tålamodet och allt annat för den delen också nu. Åter igen visar AF Rehab att dom inte gör sitt jobb och inte tänker göra det heller. Först fick jag ett brev med ett utkast av redogörelsen från vårat första möte. Som jag sedan skickade ett mail svar på, för att förtydliga att det hon skrivit skulle innebära för mig fortsatt liv med nollad inkomst och att jag skulle gå här hemma och må dåligt. Vilket skulle göra mitt mående sämre. Att jag vill göra något och få någon hjälp. Dom ansåg att insatser via AF är för kravfyllt för mig kopplat till min totala situation. Nu fick jag ett svar på mailet, som åter igen slår ner på mig. Där hon skriver att utifrån en kurs (som jag ska gå på eget begär, om att lära känna min diagnos) så får dom se om AF kan uppta planering i vår. Sedan skriver hon "Det är ingen fördel för dig att finnas hos oss ifall de krav vi behöver ställa försämrar ditt mående/fungerande kopplat till din totala situation." VA? Jag mår juh för fan så mycket sämre av situationen som jag är i nu. Jag behöver stimulans. Jag behöver något att göra. Så som jag kämpar och kämpar, men får bara motgångar hela tiden. Inte finns det någon som lyssnar på vad jag vill och vad jag känner. Jag får snällt stå ensam i kylan och försöka överleva på egen hand. Helt ärligt så vet jag inte hur mycket mer jag orkar. Bara av att sitta här och skriva ger mig något, men det är inte tillräckligt för att ge mitt liv den där meningen. Det känns extra ensamt när dottern är på dagis, vilket känns som något bortkastat. Det är en utgift som vi bara kastar bort och som vi egentligen inte har råd med, men det är för att det var vad AF krävde av mig. Det som jag försöker hålla vid är att jag ser det positiva hos dottern med dagis, att hon får träffa barn och andra vuxna. Jag försöker hålla fast vid det när det är jobbigt. Tankarna cirkulerar dock, sedan utkastet kom, om att säga upp dagis. Då det är en utgift som påfrestar en hel del på våran sedan tidigare så påfrestade ekonomi. Eller jag skulle kanske säga min mans ekonomin. Jag är juh helt nollad, bortsett från barnbidraget.

Idag har jag varit på bedömning för att göra bukplastik efter min GBP. Åh måste säga att det gick som jag trodde. Buken är garanterad, men något annat får man inte hjälp med tyvärr. Jag tog upp både underarmarna och låren. Låren pga. när jag rör på mig fort så slår huden fram och tillbaka i takt med att man går och det kan göra riktigt ont. Men som sagt, så görs bara buken och det skulle man ändå vara glad över. Då det finns landsting som inte ens gör det. Att göra det privat behöver jag inte lägga tankarna på, då jag vet att jag aldrig kommer att ha råd med det. Måste dock säga att jag är glad ändå. När huden är borta kanske man kan se det där alla andra ser, som en annan inte ser. Visst jag ser att jag har minskat eller att det är förändrat, men jag känner mig och ser mig fortfarande som överviktig/tjock. Jag tror mycket att det har med huden att göra, då formen är den samma, fast mindre. Det gör nog att jag känner och ser mig som överviktig/tjock. Så nu är det bara vänta och se när man får tid. Dom sa inom 3 månader, men ville jag ha den kirurgen som jag träffade kunde det ta lite längre tid (varnade hon mig för, så det står att jag kan ta den andra ifall, men helt att jag vill ha hon jag träffade idag). Sedan har jag en sak jag bara måste fundera lite mer på och ta ett beslut om. Åh där önskade jag att jag hade någon att bolla med ibland.

Ja, jag måste verkligen erkänna att det är så. Jag har sedan innan dottern kom läst en massa om allt skit som är i mat och det har gjort att vi idag försöker så långt ekonomin tillåter köpa eko och äkta vara när det gäller mat. Nu har jag fått veta att det finns dåliga saker i kläder och hur ska man kunna klä sin dotter med gott samvete? Så jag har börjat kolla upp lite och som det ser ut så ska jag lämna tillbaka allvädersbyxorna från Lager 157 pga. att dom troligen är behandlad med ett dåligt ämne. Jag vill juh göra det bästa för min dotter och nu när jag läst så vet jag inte om jag med gott samvete kan klä dottern i kläder som jag vet är dåliga. Som tur är begagnat bättre en nytt, då det dåliga ämnet oftast har tvättats ur. Så jag tycker det är jobbigt att veta, då dom bra kläderna är som med ekomaten oftast dyrare. Åh nä jag är inte snål, jag är bara begränsad att tänka ekonomiskt som det är just nu. Åh jag vill göra det bästa för dotter och det gör allt extra jobbigt. Nu kan man inte ändra allt på samma gång, men det är ändå jobbigt att veta. Sedan kanske maten vi äter är viktigare, en vad vi har på oss.

Man ska verkligen inte kolla mailen en söndag. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Känns som man är tillbaka på ruta noll eller vad fan ruta -00000. Blir bara så förbannat trött. Här har jag trott att det skulle gå lite framåt nu, men så får jag ett mail från handläggaren som skriver "att han hade kontaktat AF rehab och fick beskedet att de har många ärenden just nu och därför står mitt ärende i kö". Vad fan är detta för något? Åter igen är det jag som står i skiten. Åh det finns inget jag kan göra åt saken. På det så skriver han även att jag ska kolla upp vart jag skulle vilja göra en arbetsprövning och att JAG ska kontakta dom. Det är väl för fan inte mitt jobb? Jag ska inte behöva förnedra mig att gå om kring och fråga om arbetsprövning hos olika ställen. Visst jag kan fundera på vart jag skulle kunna tänka mig att vara, men jag tycker det är deras jobb att kolla upp om jag får vara där eller inte. Så jag har tappat förtroende helt och vet inte vad jag ska göra. Jag vet bara att jag måste få komma ut på något, så jag får någon form av inkomst. För som det är nu mår jag verkligen inte bra av att ha det. Nollad inkomst och en massa måste köpa till dottern. Sedan ser jag att det börjat ta hårt på mannen också, så som jag mår. Vilket leder till att jag mår sämre. Man ska verkligen inte behöva ha det såhär. Jag vet bara inte hur jag ska ta mig ur skiten just nu. Viljan är det inget fel på, det är kroppen och måendet just nu som sätter stopp. Sedan gör inte den ekonomiska sitsen saken bättre heller. Alla måsten. Jag har en sak som jag gärna skulle vilja göra, men då stoppas jag av mitt dåliga självförtroende och att det kostar en del att genomföra. Jag vill så gärna, men som sagt är det självförtroendet som stoppar. Tror inte att jag är tillräckligt bra på det, utan att det bara är något jag försöker inbilla mig själv att jag är för att jag gillar att hålla på med det. Visst jag har fått höra ibland att jag är bra på det, men sedan har det kommit mycket andra kommentarer också. Åh man har även läst en hel del om att folk tror att dom kan, men att dom inte kan och det är väl där jag känner att jag ligger. Jag tror att jag är bra, fast jag är bara alldaglig. Helt enkelt amatör och vanlig. Så vad ska man göra?

Idag var det Lindemarken, så vi beslutade för att ta oss en sväng och kolla in den. Minns inte sist vi var där och då var det inget speciellt, denna gången tycker jag det var mycket mer och större. Jag var på jakt efter ett par fårskinstofflor åt Amanda, men jag blev lite kräsen. Så det blev inga. Jag ville ha lila med ljust skin på insidan, men dom hade bara med mörkt skin på insidan. Mannen han köpte lite korv. Sedan unnade vi oss även lite lunch ute. Amanda hon var vaken hela tiden trots att hon var trött, men så klart på vägen till bilen då somnade hon. Åh hon sov även fast jag lyfte in henne i bilen och spände fast henne. Så vi beslutade oss för att även ta en sväng in till Örebro, så hon fick sova lite extra. Vi tog vägen in på Lager 157 för att mannen skulle få kolla på allvädersbyxorna. Då frågade jag även om dom fanns i stl 80 och dom hade några färger i den storleken. Valde att köpa ett par oranga. I övrigt blev det inte så mycket mer shopping, för att jag inte hittade något. Svårt att släppa loss och handla, när man hela tiden vet att man inte bara kan slösa på onödiga saker och då blir jag i stället extremt snål. Vilket kan vara både på gott och ont ibland.

Idag efter dagis gick jag och Amanda hem. Sedan tog jag beslutet att ta tåget för första gången in till Örebro med Amanda. När vi kom in till stan gick vi mot city, på vägen stötte vi på en som höll på att mata änder och några andra fåglar. Klart vi skulle stanna och kolla. Åh djur älskar som våran dotter är, pekade hon och bubblade en massa. Mycket där fick man höra. Där, där, där... Sedan gick vi vidare mot vågen för att kolla in en tröja som jag tittat på ett tag på Åhléns. den är så snygg, så jag kunde inte motstå och den var billigare en den jag sett på klädjätten. Åh Amanda skulle stolt hålla i påsen. Efter det ringde vi mannen och beslutade för att vi skulle gå till Stadium outlet på Aspholmen (Det gör jag då aldrig om, snacka om motion där. Åh hur dum får man bli. Sjukt jobbigt var det att gå så långt.) Som vanligt hade dom inte ett skit, så där blev det botten napp. Sedan gick i mot mannens jobb, men tog en avstickare till Lager 157 och kollade där. Hittade där ett par riktigt snygga allvädersbyxor, dock i för stor storlek. Så jag får nog kolla vidare.

Då var det dags igen. Det började med mannen och nu är jag och Amanda dålig. Är så jobbigt att se henne sjuk. Hennes första förkylning och 40 graders feber. Kan inte vara lätt att vara liten ibland. Hoppas nu på att detta ska gå över snabbt.

Idag har jag varit på möte på AF och det gick väl lite över förväntan. Några positiva saker blev att jag inte behöver gå på läkarna efter min MR om ett utlåtande, utan det kräver AF direkt från läkaren. Sedan fick jag vet att jag kan juh söka sjukersättning (det som förut kallades sjukpension), men det krävs lite där. Åh vi får juh se efter MR vilken nivå min arbetsförmåga ligger på. Som jag känner just nu, så ligger den max på 25%. Speciellt så som jag nu är i kroppen. Mötet varade ca en timme och det räckte att sitta där den tiden för att min kropp skulle säga ifrån när jag kom hem. :-( Det är trist att det ska behöva vara såhär, när man vill så mycket mer. Jag vet dock efter alla dessa år att jag måste lyssna på kroppen. Så över lag, så blev det ett helt okej möte. Nu får vi bara avvakta och se vad som händer fram över med både MR och allt annat.

Sedan ett par dagar nu har jag haft problem med vänster ben och torsdags åkte vi in till Jour VC, där jag fick det sämsta bemötandet någonsin. Han kollade inte på mig, utan frågade bara några få frågor och sa sedan att det var Ischias. Bara att gå hem och avvakta typ. Så igår när jag var hos sjukgymnasten, tog jag upp detta och frågade om han inte kunde kolla om min VC läkare hade någon tid (i trosdags fanns det inga tider kvar). Han kom tillbaka och sa att jag fått tid 10:30. Tränade klart och ringde sedan mannen för att få med honom som support. Det tog lite tid innan vi fick komma in till läkaren och där gjorde han en ordentlig genomgång av benen och ryggen. Han reagerade kraftigt på att jag var så blek om fötterna, men sa inget direkt. Slutade med tabletter och en remiss för ny Magnetröntgen. Så nu är det bara att vänta på den tiden och se vad som händer sedan, men just nu ser det mörkt ut. Åh jag som ska på möte på Måndag på AF. Nu vet jag inte vad jag ska säga då.