Nytt år och då betyder det att man ska ha några löften. Jag har funderat länge på detta om jag skulle ha några och tänkte varför inte. Någon gång ska man väl ge sig själv löften också.

• Dricka mer H2O (Vatten).
• Få bättre rutin på mattider och äta mer proteiner vid varje mål.
• Försöka få in 3 tränings pass i veckan.
• Motionera och ta fler promenader, dagligen.
• Dra ner på sötsaker, helst sluta helt. Det har dock varit väldigt svårt, trots att jag nu inte äter lika stora mängder och njuter mer när jag "unnar" mig godsaker. Godis är min största last. Så jag skulle helst vilja ta bort både godis och dricka helt, fast det kan bli svårt.
• Bli mer ekonomisk (fast jag undrar om man kan bli mer ekonomisk än jag är just nu då jag har Noll kronor in, bortsätt från jul och när jag fyller år, men måste hålla bättre i dom få slantar jag har).

Ja, det är nog alla nyårslöften som jag har. Kanske inte så många, men som alltid vid nyår är löftena baserat på vikten. Fast i mitt fall är det mer hälsan som jag tänker på, för jag märker vad dåliga rutiner gör mot mig och mitt mående.

Detta året blev vi hemma på nyårsafton och besutade att vi skulle fira in det nya året bara vi två. Unna oss lite extra lyx i vardagen och livet. Så vi fixade till lite under dagen och snyggade till både oss och köksbordet (med duk och levande ljus och dekorationsstenar). Vi skulle även servera oss själva trerätters, men det slutade med att efterrätten blev kvar. Till förrätt gjorde jag Räkcocktail, med chilimarinerad räkor och en dillmajonässås. En liten till mig och en normal stor till mannen. Lite starkt blev det dock, men man lär sig av sina misstag (inte ta en halv chili till 1½ portion räkor). Till varmrätt, hade jag valt Oxfilé till mig på en bädd av Spinach and Mandarin Salad (recept av Buddy Valastro "Kitchen Boss/Cake Boss") med min special dill & svampsås. Jag fick ändra lite i receptet på salladen pga. att en del saker inte går att få tag på här i sverige. Valde även att ha Fetaost i stället för parmesan. Enda missen med min varmrätt var att jag inte hade fixat dillen innan och såsen skar sig under tiden jag fixade dillen. Riktigt gott var det och jag gjorde helt rätt i att unna mig Oxfilé, då det är rena matorgasmen i munnen. MMMmmm Mannen han valde kräftor till salladen. Han började med att fixa skärten och jag la sedan upp dom på en bädd av salladen. Vilket han gillade. På sidan av hade han resten av kräftorna. Så han hade sig en riktig kräftfest. Jag själv ser varken det goda eller nöjet med kräftor. Året avslutade vi med att kolla lite på tv och bara snacka en stund innan vi gick ut för att kolla på lite fyrverkerier. Rambo ska ha mycket beröm, då han inte bryr sig speciellt mycket över fyrverkerier. Trots att vi saknar Rita jätte mycket, så är vi glad att hon slapp genomlida ett nyår till, då hon inte alls gillade fyrverkerier. Vilket gjorde att alltid en av oss var tvungen att vara inne med henne. Vad gör man inte för sina älskade. Efter att vi kollat lite på fyrverkerier och blivit frusen gick vi in och delade på en flaska skumpa och fortsatte att kolla lite på tv och snacka.

Mannen har nu sin lediga helg och idag har jag funderat och funderat på vad vi ska göra. Det största problemet är att jag tycker det är lite tråkigt att bara vara vi två, men det ser inte bättre ut i år. Dom vi firat in det nya året hos dom tidigare åren, har vi tappat all kontakt med, då deras liv tog en annan väg en vårat gjort. Vilket var väntat, då det alltid händer oss tyvärr. Så i år är det bara jag och mannen igen, men hur gör man det till något bra? Jag skulle vilja oväntat åka upp över, men där sätter det ekonomiska lite stopp. Jag skulle även vilja ha lite mer sällskap, någon god middag med trevligt sällskap och lite dricka och kanske en omgång sällskapsspel. Det skulle inte vara helt fel det, men nu är det som sakt bara vi två. Mannen funderar på att ta fram kräftorna som han har kvar i frysen sedan i höstas, men vad ska en annan äta för gott då som inte äter så mycket skaldjur (kräfter har jag aldrig gillat) nu? När jag såg priset på oxfilé blev jag lite sugen på det, men va fan man måste köpa så mycket och för mig skulle det bara behövas en liten liten bit. Inte behöver jag 1-1½-2 kg heller. Jag kan juh heller inte bara sitta och äta kex och ost. Så jag vet inte, men något gott vill jag äta. Nu blir det även första nyårsafton utan Rita och jag vet inte hur Rambo kommer ta alla smällare. Önskade att folk kunde hålla sig till dom lagar och regler som finns, men inte ens brandkåren kunde informera idag under nyheterna om dom lagar och regler som faktiskt finns. Dåligt av dom.

Julafton, den blev som den blev. Jag i min ensamhet med djuren. Rambo och Turbo låg med mig i soffan hela dagen. Tog en promenad med Rambo innan lunch och det kändes skönt, fast det var jobbigt också att se alla som åkte mot något. Resten av dagen spenderad vi i soffan med film. Åh Kalle så klart. På kvällen när mannen kom hem hade jag gjort mysigt i köket, med duk på bordet och levande ljus. Hade även satt en mashal ute och tänt en ute lyckta. Då åt vi lite julmat tillsammans. Det sista vi gjorde var att baka Muffins som jag tänke ha med mig på juldagen. Juldagen, började för min del 04:11 på morgonen då jag vaknade upp och tänkte jag lika gärna kunde kasta mig in i duschen (medans mannen och hunden sov vidare till 04:30). Packade i ordning lite saker och kläder och Muffisarna som jag bakade kvällen innan. Sedan körde mannen ut mig till Fjugesta till hans Mamma och Plastpappa (det är inveklat). Han åkte sedan in till Örebro, för att jobba och Rambo fick vara med honom. Satt och snackade med Svärmor en bra stund innan plastsvärfar vaknade och då bjöds det på julskinksmörgås. Vi fixade alla oss i ordning och för första gången var jag klar en hel timme innan vi skulle gå över till mannens lillebror. Hos mannens lillebror bjöds det på julmat och en massa gott. Innan dom skulle dela ut paketen och den delen var den som för mig var jobbigast. Att sitta där och se på vad alla andra fick. Jag och min man fick ett gemensamt paket (glasskål med gravyr på) av svärmor och jag beslutade att mannen skulle få vara den som öppnade det, då han inte kunde vara där pga. jobbet. Åh efter att jag mottagit paketet, kunde jag som sagt bara sitta och titta på vad alla andra fick. Man kände sig lite utanför, men så har det alltid varit. Det var även jobbigt att vi i år inte kunde köpa något till ungarna, så från oss fick dom inget. Därav jag hade bakat Muffins och hade med mig. Efter jobbet kom mannen ut och fick i sig lite mat och snackade lite, men vi blev tyvärr inte kvar så länge då han var trött och sedan ville Svärmor och plastsvärfar åka med oss in till Örebro. Hemma unnade vi oss lite kvällsmys och tog oss lite gott att dricka och spelade lite Yatzy. Annandagen, då skulle vi ha varit för oss själva, men då mannen inte fick någon som kunde ta hans jour på tisdagen, så fick han ringa Svärfar och kolla om vi inte kunde komma på lite fika under dagen bara. Till kvällen blev det att vi åkte över till Svärfar och hans fru på lite fika och fick träffa hennes son och hans familj och svärföräldrar en stund. Vi blev kvar lite länge stund och tittade lite på tv och pratade. Vi fick ett gemensamt paket (sängkläder) och sedan varsitt pressentkort (ingen av oss är direkt så där förtjusta i pressentkort och speciellt inte på kläder). Det mest jobbigaste är att Svärfars fru alltid ska gå på om att hon inte tycker jag behöver gå ner mer. Vilket är väldigt jobbigt, då jag vet att jag fortfarande räknas som överviktig. Det tar rätt så hårt på mig. Det är dock tur att man har en sån underbar man som stöttar och vet vart målet är och vet att jag har det jobbigt som det är med allt annat också. Ska jag vara ärlig, så har denna julen ändå varit den värsta på länge pga. många olika anledningar. Nu vill vi bara att allt ska vara över, så vi kan gå vidare. Tyvärr är det även nyårs helgen kvar, som också är en såndär dålig helg för oss och det beror på denna förbannade ensamheten.

Idag är inte någon bra dag, har en hel del som jag ska göra. Men jag är stoppad av magen, som inte mår sådär bra. Typiskt, men jag får skylla mig själv denna gången. Då jag igår fick ta tabletter för magen. Allt detta bara för att jag är så dålig på att dricka vatten. Måste verkligen bättra mig. Sedan är det alltid en jobbig dag, så här dagen före julafton. Ibland undrar man varför man ens anstränger sig, men jag älskar denna tiden på året om man bortser från ensamheten. Att vara ensam är det värsta jag vet, men ibland kan man inte göra något åt det. Det finns tyvärr yrken som gör att folk måste jobba även på jul. I övrigt börjar jag känna mig både nere och nervös på samma gång. Imorgon blir en lika tråkig julafton som det varit dom flesta åren (då mannen jobbar). Åh det är jobbigt att se hur underbart alla andra har det, runt omkring. Vi försöker endå göra det bästa av allt. Ha lite god mat och godis i ordning till kvällen när mannen kommer hem från jobbet. Det blir dock inte så mycket mys. Mest bara äta och kanske kolla lite tv och sedan sova. På juldagen då ville dom att jag skulle ta mig ut till Fjugesta och vara där med mannens hela familj (mannens två bröder med barn, Svärmor och "PlatsSvärfar"). Får se hur det blir. Troligen kommer jag ta bussen ut (trots att jag inte gillar att åka buss), ifall inte mannen får lite ledig tid på jobbet och kan köra ut mig. Åh nervös är jag pga. att jag är så dålig i maten och vill helst inte visa barnen ett sådans dåligt beteende. Plus att några av dom har inte sett mig sedan i somras och jag har juh tappat en del sedan dess i vikten. Fast, det lär nog inte vara så många som säger något. Sedan är det aldrig kul att åka iväg till andra när inte mannen kan vara med förens efter jobbet. Vid den tiden vill även dom flesta ge sig av hemöver också. Känns lite konstig också, att åka till min mans familj utan honom. En positiv sak nu. Är att jag kom i en röd klänning, som jag köpte till jul för bra många år sedan och bara haft en enda gång och som sedan bara hängt där i garderoben. Åh nu var den nästan lite stor också. Så den hade jag tänkt ha på mig med svarta leggings. Försökte även tidigare idag, att få min brors tjej att dom skulle komma ner på annandagen, men tyvärr har dom så mycket med företaget. Vilket är lite synd, då vi inte träffas så ofta och väldigt väldigt sällan vid denna tiden på året. Pappa ska vara hos dom över jul. Åh det känns lite hårt, då jag trots allt saknar min familj också. På tisdag ville Svärfar att vi skulle komma till dom, men då har mannen jouren på brandkåren. Så vi får avvakta med det och se om det går att lösa att någon ställe upp en stund. Vilket kanske inte är det lättaste. Idag eller det som är kvar av dagen, ska jag försöka se om jag orkar få ner plastgranen och kanske även få dit lamporna. För det jobbet gillar inte min man och lite vill man hjälpa till. Ska även laga revbensspjäll (lite gott måste man få äta också). Skinkan den gör vi till kvällen, för vem gillar inte en kvällssmörgås med halv varm skinka och senap på? *mums* Det är även ett sätt, att sätta sig ner och varva ner innan man ska sova. Sedan har jag lite städning kvar att göra också. Kanske skulle sluta sitta här då!

Imorgon ska jag på sista träffen med FIA-projektet och bli utskriven där, vilket känns fruktansvärt. Jag är så rädd att jag kommer falla totalt tillbaka till den jag var för ett år sedan. Åh allt detta pga. att AF inte lyssnar på vad jag vill och vad jag inte vill. Jag vill verkligen inte gå på yttligare ett vuxendagis och hålla på med skitsaker som att sy, snikra, klippa och klistra. Det är helt enkelt inte min grej liksom. Jag vill göra något som ger mig något, en riktig praktik eller arbetsprövning. Just nu känns det inge vidare och det beror helt på att jag håller på att bli uppäten inifrån och att avsluta Fia-projektet känns lite som den där sista droppen i bägaren. Vilket bara det säger en hel del, hur lite förtroende jag har för AF och AF rehab. Sätter dom mig på det där jävla vuxendagiset, då kan dom lika gärna ta dö på mig. För det känns så förnedrade. Jag blir nästa år 33 år och då ska man inte behöva sitta och hålla på med skitsaker och saker som man inte gillar. Utan då ska man ha rätten att säga vad man vill göra och AF ska lyssna, vilket dom nu inte gör. Jag tycker bara aktiviteten som jag varit på dom senaste veckorna och som dom vill att jag ska fortsätta på, har varit förnedrade för mig som vuxen människa. Det kanske finns dom som behöver den där typen av aktivitet, men sätt då fan inte mig på den. Jag vill ha något äkta och något som ger mig en utmaning på en riktig nivå. Jag ser inte att man kan se hur jag funkar på ett jobb genom en vuxendagis aktivitet. Imorgon ska även AF rehab sätta sig ner och diskutera mig. Åh det gör mig livrädd, då jag vet vart dom vill sätta mig. Dom vill sätta mig på en yttligare vuxendagis aktivitet i Örebro, det enda pluset är väl att man får rätt till lägsta aktivitetsersättningen. Frågan är om det är värt det? På allt det, så har jag juh även min nya diagnos som jag kämpar med och som jag fortsätter vara negativ mot. Den äter upp den delen som jag trodde var jag, men som nu sägs vara en sjukdom. Jag är inte jag för att jag är jag, utan jag är jag pga. en sjukdom. Så vem är jag! Snacka om förvirrad männsika. Åh det enda jag vet just nu är vad jag vill, men stoppas pga. att andra inte tycker som jag.

Idag var det ett viktigt möte med AF, AF rehab, FK, Aktiviteten och FIA. Tyvärr måste jag säga att det slutade som det alltid gör. Var rätt less och irriterad efteråt. Här hade jag fått uppfattningen, att om jag kom upp i 10 timmar i veckan under 5 veckor skulle jag få rätt till ersättning. Så var inte fallat, för aktiviteten jag varit på var ingen aktivitet som AF godkände ersättning för. VA FAN! Nu måste jag alltså börja om från början och vara på en annan aktivitet, där dom sitter och håller på med samma jävla skit (snickra, sy, måla, klistra osv). Nä fy fan för detta alltså. Åh den aktiviteten kunde dom inte heller säga när jag kunde på börja, men dom trodde väl i Februari. Undertiden ville dom att jag skulle fortsätta på aktiviteten som jag varit på dom här 7 veckorna nu, men helt ärligt är jag inte så peppad till det. Efter mötet ville jag bara ta och gräva ner mig. Kännas så förnedrande. På det satt FK där och sa om och om igen att om jag skulle blir sjuk, skulle jag inte få en krona pga. att jag inte har någon sjukpennings grundad inkomt. Åh där satt en annan och höll tillbaka, trots att man ville säga "Jag hörde dig första gången och andra med, men vad fan man behöver väl inte gå på om och om och om igen på något spnt negativt". Nä, jag börjar bli så trött och känner att nu när FIA-projektet tar slut kommer saker bara gå raka vägen åt helvete. Jag litar inte ett skit på att AF hjälper mig, då det kändes som dom inte lyssnade på vad jag vill. Jag stod på mig och sa att jag ville gå vidare, till något riktigt. AF rehab tycket dock inte det, utan tyckte den där aktiviteten. Jag själv vill ut i något riktigt och något som ger mig något. För deras vuxendagis ger mig inte ett skit. Åh aktiviteten som jag nu varit på har varit en psykiskplåga pga. något privat och det enda privat som jag aldirg kan lämna hemma. det följer med mig, vart jag en går och det är inget som bara går att kasta bort. Vill inte gå in i detalj, för jag vill inte hänga ut mig själv eller någon annan. Endel skulle bara se mig som egotripad och avundsjuk, trots att dom orden inte skulle passa. Livet är inte rättvist! Det enda som var positivt på mötet, var att jag hade ett väldigt bra intyg från min sjukgymnast. Där han även skrev att träningen kommer följa mig resten av livet pga. mina ryggproblem. Träningen är A och O för mig och det håller mig uppe en del och hjälper mig att kämpa på. Trots att jag ibland bara vill lägga ner allt.

Ja, det var som jag trodde. Mer eksem på händerna (det var dock inte psoriasis). Tydligen så har det översta skyddande hudlagret skadats eller blivit dåligt och det i sin tur, gav min eksem. Nu ska jag behandla med en kräm som jag fått på recept och sedan är det jätteviktigt att jag efter vara handtvätt smörjer in händerna. Fick en handkräm och en lotion rekommenderad, men det som tar imot är dom är testade på djur. Vilket jag inte är sådär sugen på, men jag får göra som han säger. Sedan får jag testa mig runt och se om jag kan hitta något annat som kanske funkar lika bra, för dom två skulle tydligen vara riktigt bra. Jag fick även utskrivet recept på nässprayen, så får vi se om jag denna gången kan få råd att genormföra hela behandlingen och hoppas på att jag blir bättre. Annars får man väl vända sig till Öron-, Näsa-, Hals- mottagningen igen. Det ända som jag inte fick idag, var en ny remiss till smärtenheten. Vilket kändes som ett hårt bakslag. Istället fick jag recept på tabletter, som igentligen är antidepressiva. Dom skulle tydligen hjälpa för smärtan också, vilket känns lite mysko om ni frågar mig. Får se hur jag gör med dom. Jag hade juh väntat mig att få en remiss, men man måste tydligen provat allt igen. Frågan är nu om man kan vända sig till smärteneheten själv eller om man måste ha remiss för att få komma tillbaka. Börjar tröttna på smärtan nu.

Idag när jag endå var på Vårdcentralen, så tog jag tag i att säga till att jag skulle behöva en tid för att få veta vad jag fått på mina händer. Har smörjt in dom med handkräm, men det verkar inte vilja hjälpa och nu kliare det enormt. Ibland när jag smörjer in dom känns det som det bränns och är inte alls skönt. jag kan inte tvätta/skölja händerna under varmt vatten, för då bränns det också som bara den. När jag satt och pratade med hon på VC. Tittade hon konstigt på mig och sa att hon hade inga tider idag, men hon ville inte vänta tills nästa vecka. Det har skrämt upp mig lite. Så imorgon 11:00 ska jag till VC och dom ska kolla på händerna och se vad det är jag fått. Hon påtalade även att hon tycket jag såg svullen ut om fingrarna. Vilket jag inte tänkt på, men lite svullen är jag nog allt. Jag ska även ta upp om hur det gått med behandlingen av hårbotten och begära en ny remiss till Smärtenheten.

Idag var jag äntligen på min 6 månaderskontroll efter min GBP, trots att det börjar närma sig 8 månader sedan. Dom ligger lite efter tydligen. Jag kan inte säga att det var det bästa besöket jag varit på direkt. Blodvärdet var bra och det var nästan allt läkaren sa om op. Sedan frågade han mest hur jag mådde osv. När jag gick på om detta med sömnen, fick jag höra att det hade inget med op att göra och att om jag köpte ny säng/madrass så skulle det bli bättre. Kul att få höra det. Nä inte direkt. Jag har inte råd att köpa någon ny säng och jag är säker på att sömnproblemen inte har något med sängen att göra utan snarare den nya värken som jag fått i kroppen. Nu när jag inte har lika mycket fett på kroppen. Jag tog även upp detta om att alla läkare sagt till mig, att om jag bara gick ner i vikt skulle jag bli bättre i ryggen. Vilket jag inte blivit, utan fortsätter att vara lika illa trots 1-2 gånger i veckan hos sjukgymnesten. Då kom chocken. Han sa att alla läkare hade gett mig felaktig information. Att gå ner i vikt skulle inte göra mig smärtfri. Snacka om att jag kände mig dum. Jag som så länge och på alla besöken fått höra, att om jag går ner i vikt blir jag bättre. Åh nu satt den där läkaren och sa att det var felaktigt. Så vad ska man göra nu? Inte nog att han ansåg att sömnproblemmen berodde på sängen/madrassen och inte på viktminskningen eller op.

Igår trodde jag att det bara skulle bli en dag kvar på aktiviteten, men nädå jag skulle fortsätta fram tills träffen med AF den 14 December. Det är bara att gilla läget. Det som känns värst är juh att jag får betala för att vara där, genom resorna till och från Lindesberg. Det är så det är att vara värdelös. Jag fick dock en del bra feedback från projektledarena, om att jag var en tillgång i gruppen. Vilket jag har lite svårt att ta till mig, men det är juh för att jag sällan fått höra positiva saker om mig själv genom mitt liv. Det gör att allt såntdär är svårt för mig. Jag fick även höra lite att jag skulle vara så förbered som möjligt till mötet med AF den 14:e. Det var även väldigt viktigt att jag tog tag en en del saker på läkarbesöket imorgon Onsdag. Då menade hon på både smärtan och mina sömnproblem och att jag skulle försöka få komma till smärtenheten igen (ska även leta upp papperna från när jag sist var där och ha med på AF Mötet). Hon tyckte det var enormt viktigt att jag fick ordentiligt med sömn. Åh smärtenheten var även mycket på om vikten och att om jag bara fick ner i vikt så skulle det blir bättre. Vilket det nu inte blivit och då håller jag hårt i sjukgymnasten. Även ett intyg och utlåtande från sjukgymnasten, men vad som gjort, hur det gått och vilka planerna framöver är och det tog jag upp idag när jag var där. Jag tog även upp att så länge jag känner som jag gör vill jag ha kvar två tider i veckan med sjukgymnasten, för att få det där lilla extra stödet i träningen. Det känns lite tungt när man tränar och tränar, men endå har ont i ryggen och på det i andra delar av kroppen som gör att jag sover dåligt. Sedan tror jag även att jag kommer behöva träna resten av livet pga. ryggproblemen. På allt så ska dom nu lägga ner FIA-projektet och hon kommer där med att släppa mig den 14 december till AF. Åh behöver jag säga att jag inte har något förtroende alls för dom. Jag är livrädd att hamna tillbaka i skiten igen, där dom inte bryr sig ett skit och risken är så enormt stor med AF. Så just nu har jag nog en av mina sämre perioder, då jag inte vet vart jag ska ta vägen eller göra. För jag vet inte hur länge till som jag orkar leva såhär, utan någon egen inkomstkälla. Det tar enormt på krafterna och speciellt när det finns något i mitt liv som jag vill göra av hela mitt hjärta, men som börjar se mörkare ut just nu tyvärr.

Ja, nu har det verkligen gått för långt. Trots att min man fått två små frakturer, så måste han jobba och allt handlar bara om pengar. Han hade inte haft råd att stanna hemma, inte som det är just nu. Åh jag lägger all skuld på mig själv. Inte för att han är skadad, utan för att han inte kan stanna hemma pga. pengar. Alla är mitt fel och det värsta av allt är att jag inte kan göra ett jävla skit åt saken heller. Det ska inte behöva vara såhär. Här kämpar en annan dagligen, mot smärtan, måendet och alla andra problem. Medans det finns dom som får all hjälp i världen, utan att behöva göra ett skit. Jag vet, livet är inte rättvisst. Men, vi har fan alla rättigheter. Till ett värdigt liv, vilken sitts man en är i. Är man sjuk ska man få den hjälpen man behöver och inte behöva tvingas på saker, medans som sagt andra får allt serverat på silverfat. För det är fruktansvärt att se hur olika vi behandlas och hur värdelösa endel människor är i deras ögon. Vi har alla samma rättigheter och alla har vi rätten att få den hjälpen vi behöver. Åh allt ska inte handla om pengar jämt, vilket det nu gör. Dom som har pengar, vill ha mer. Medans dom som har mindre, får mindre och mindre och sedan finns det oss som sitter tryckta mellan politiska stolar som inte får en krona. Åh det känns fruktansvärt och speciellt, då man fått stämpeln "Man får skylla sig själv". Sedan får man höra vad man skulle ha gjort, men det är juh inget man kan ändra på. Gjort är gjort. Det var ingen som sa att det skulle bli såhär. Så vad skulle jag ha kunnat ändra på? När det inte ens finns något idag som jag kan göra. Jag är helt jävla Värdelös.

Igår försökte jag ringa mannen vid lunch, men fick inge svar. Tänkte inte så mycket mer på det, men senare började jag fundera lite då han inte ringde tillbaka. Han brukar alltid ringa tillbaka när han ser att jag ringt. Ringde även senare på dagen och inget svar. Då började jag bli orolig att något hänt, men det fanns inte direkt någon att ringa till. Så på kvällen, då jag var på väg att stänga ner allt för att gå och sova. Då ringde han och jag fick min oro bekräftad. Han hade ramlat i en trapp och fått åkt till akuten i Västerås. Dom hade hittat en liten fraktur ovanför svanskotan, men det var inget dom gjorde något åt. Sedan hade han även en lite fraktur foten och hade ont, så han fick kryckor. Ett gäng ledare och kursmedlemer hämtade sedan upp honom från Akuten och på Hotellet fick han mat i sig. Sedan ringde han mig igen. Beslutet togs att han skulle stanna över natten och idag följa med dom andra till övningsfältet och sedan får vi se, om det blir så att jag får åka till Västerås och hämta honom. Så idag har jag fått avbokat allt inplanerat, men just nu sitter man som på nålar och natten har varit hemsk. Jobbigt när han skadat sig och är så långt bort. Sedan att bara sitta och vänta är inte inte det trevligaste heller. Jag hatar att vänta. Jag vet, olyckor händer. Men, måste dom alltid hända oss.

Jag vet snart inte vad jag ska göra. Sover allt sämre och sämre och jag vet inte varför. Jag har säkert inte sovit en hel natt rakt av på 6 månader eller mer nu. Det börjar märkas mer och mer på humöret också. Jag blir även mer rastlös nu en tidigare, då jag inte har något att göra. Inte ens i soffan kan jag sova ordentligt, vilket inte var något problem förut. Nu vaknar jag hela tiden och måste ändra läget. Sedan är det lika svårt att somna om igen, som det är att somna när man lagt sig i sängen. Svårt att somna har jag haft så länge jag kan minnas, men att vakna upp så här mycket under natten är verkligen inte likt mig. Först trodde jag att det var ryggen som var boven och sedan vikten, då jag nu inte har lika mycket att ligga på. Kanske är det båda, som är orsaken till sömnproblemen just nu.  Jag fattar bara inte, varför man ska behöva ha detta också. Jag går omkring med huvudvärk och är irriterad. Jag trodde det först berode på att jag inte fick i mig vatten, men nu när jag börjat dricka mer så fortsätter det. Ikväll testar jag ett av tipsen som jag hittade på nätet. Varmchocklad (ja man kunde ta chocklad eller mjölk), så får vi se om det hjälper. Jag är rädd att det inte kommer att funka. Försöker även att tömma huvudet på tankar och se om kanske det kan hjälpa. Hoppade även över att se en kvälls film, men att sitta här kanske är lika illa. Jag ska snart gå och sova. Inatt vill jag verkligen sova hela natten rakt igenom. Jag behöver få sova för att orka med allt.

Ja, snart är veckan slut igen. Vilket känns så otroligt tråkigt, då vi inte fått så mycket tid tillsammans och imorgon drar mannen till Västerås igen. Tur är att en annan har rätt så mycket i veckan, med aktiviteten, sjukgymnasten och ett läkarbesök. Annars evet jag inte om jag skulle klara denna sista veckan. Det har varit väldigt ensamt veckorna som varit och idag jobbar han. Förra helgen då jobbade han 1½ pass och nästa helg kommer han jobba 2 pass, så det har inte och kommer inte blir så mycket tillsammans tid. Veckan där på har jag min aktivitet som vanligt och då är det han som får lite egen hemma tid med djuren, förutom en dag då han jobbar och den dagen kommer bli jobbig för mig. Måste köra honom till jobbet först och sedan göra mitt och åka på min aktivitet. Kom just på att den dagen ska jag även på 6 månaders kontrollen (trots att det börjar närma sig 8 månader efter GBP). Åh det får jag inte glömma bort att säga till Imorgon på aktiviteten. Skulle haft ett värderings/avslutnings möte eller vad man ska kalla det, men det måste vi flytta. Skulle ha tagit upp det i Fredags, men glömde totalt bort det. I övrigt är det väl lite sådär. Fast idag kanske det mest är pga. vädert som är så tråkigt. Igår var det helt underbart väder och vi tog oss en härlig promenad tillsammans. Det var så skönt så. Jag har dock börjat undra när konditionen ska komma, för den är fan lika dålig som tidigare.