Här sitter man mitt i natten och tänker på vad 17 de är man håller på med. Är nervös som bara 17 för en tid jag har hos läkaren på VC den 2 september för att prata om viktop. Enda sedan jag fick tiden har jag inte kunnat tänka på något annat. Måste jag göra detta? Är detta min ända lösning nu? Klarar jag av att stå i kö och vända i månader sedan? Hur blir de sedan?
Ja allt de där dyker upp i huvudet på mig. Jag vet man ska inte tänka så mycket på de, men för mig känns de som ett misslyckade om de blir en viktop. Då har jag juh misslyckast med att klara av detta. jag vill juh helst klara av de på egen hand, men de har inte funkat. Så fort jag fått motgångar i livet (som händer mig hela tiden) så faller jag för alla sötsaker, även om jag kämpar mot de så åker jag ditt. De värst just nu är alla tankar om vad som händer med huden när man går ner i vikt. Kommer den verkligen att gå tillbaka av sig själv, el blir de att man får hängande hud och ska må dåligt av de.
Den som säger att viktkamp och viktproblem är lätt, dom vet inte vad dom pratar om. De är otroligt svårt.
Så hur vet man att man gör/väljer rätt?
Hur vet man att den vägen man tar är lösningen för just mig?
Kommer jag vara samma person (identitet) som jag är idag?

De jag önskade mest av allt just nu att jag hade var en nära vän på orten, som kunde ge mig råd och stöd. Just nu känns de inte som jag har så mycket stöd, men än läkaren, sjukgymnasten och kuratorn. Dom har juh endå detta som jobb att hjälpa, så jag vet inte om man verkligen kan räkna med dom.