Idag har jag varit på bedömning för att göra bukplastik efter min GBP. Åh måste säga att det gick som jag trodde. Buken är garanterad, men något annat får man inte hjälp med tyvärr. Jag tog upp både underarmarna och låren. Låren pga. när jag rör på mig fort så slår huden fram och tillbaka i takt med att man går och det kan göra riktigt ont. Men som sagt, så görs bara buken och det skulle man ändå vara glad över. Då det finns landsting som inte ens gör det. Att göra det privat behöver jag inte lägga tankarna på, då jag vet att jag aldrig kommer att ha råd med det. Måste dock säga att jag är glad ändå. När huden är borta kanske man kan se det där alla andra ser, som en annan inte ser. Visst jag ser att jag har minskat eller att det är förändrat, men jag känner mig och ser mig fortfarande som överviktig/tjock. Jag tror mycket att det har med huden att göra, då formen är den samma, fast mindre. Det gör nog att jag känner och ser mig som överviktig/tjock. Så nu är det bara vänta och se när man får tid. Dom sa inom 3 månader, men ville jag ha den kirurgen som jag träffade kunde det ta lite längre tid (varnade hon mig för, så det står att jag kan ta den andra ifall, men helt att jag vill ha hon jag träffade idag). Sedan har jag en sak jag bara måste fundera lite mer på och ta ett beslut om. Åh där önskade jag att jag hade någon att bolla med ibland.

Ja, jag måste verkligen erkänna att det är så. Jag har sedan innan dottern kom läst en massa om allt skit som är i mat och det har gjort att vi idag försöker så långt ekonomin tillåter köpa eko och äkta vara när det gäller mat. Nu har jag fått veta att det finns dåliga saker i kläder och hur ska man kunna klä sin dotter med gott samvete? Så jag har börjat kolla upp lite och som det ser ut så ska jag lämna tillbaka allvädersbyxorna från Lager 157 pga. att dom troligen är behandlad med ett dåligt ämne. Jag vill juh göra det bästa för min dotter och nu när jag läst så vet jag inte om jag med gott samvete kan klä dottern i kläder som jag vet är dåliga. Som tur är begagnat bättre en nytt, då det dåliga ämnet oftast har tvättats ur. Så jag tycker det är jobbigt att veta, då dom bra kläderna är som med ekomaten oftast dyrare. Åh nä jag är inte snål, jag är bara begränsad att tänka ekonomiskt som det är just nu. Åh jag vill göra det bästa för dotter och det gör allt extra jobbigt. Nu kan man inte ändra allt på samma gång, men det är ändå jobbigt att veta. Sedan kanske maten vi äter är viktigare, en vad vi har på oss.

Man ska verkligen inte kolla mailen en söndag. Jag vet verkligen inte vad jag ska ta mig till. Känns som man är tillbaka på ruta noll eller vad fan ruta -00000. Blir bara så förbannat trött. Här har jag trott att det skulle gå lite framåt nu, men så får jag ett mail från handläggaren som skriver "att han hade kontaktat AF rehab och fick beskedet att de har många ärenden just nu och därför står mitt ärende i kö". Vad fan är detta för något? Åter igen är det jag som står i skiten. Åh det finns inget jag kan göra åt saken. På det så skriver han även att jag ska kolla upp vart jag skulle vilja göra en arbetsprövning och att JAG ska kontakta dom. Det är väl för fan inte mitt jobb? Jag ska inte behöva förnedra mig att gå om kring och fråga om arbetsprövning hos olika ställen. Visst jag kan fundera på vart jag skulle kunna tänka mig att vara, men jag tycker det är deras jobb att kolla upp om jag får vara där eller inte. Så jag har tappat förtroende helt och vet inte vad jag ska göra. Jag vet bara att jag måste få komma ut på något, så jag får någon form av inkomst. För som det är nu mår jag verkligen inte bra av att ha det. Nollad inkomst och en massa måste köpa till dottern. Sedan ser jag att det börjat ta hårt på mannen också, så som jag mår. Vilket leder till att jag mår sämre. Man ska verkligen inte behöva ha det såhär. Jag vet bara inte hur jag ska ta mig ur skiten just nu. Viljan är det inget fel på, det är kroppen och måendet just nu som sätter stopp. Sedan gör inte den ekonomiska sitsen saken bättre heller. Alla måsten. Jag har en sak som jag gärna skulle vilja göra, men då stoppas jag av mitt dåliga självförtroende och att det kostar en del att genomföra. Jag vill så gärna, men som sagt är det självförtroendet som stoppar. Tror inte att jag är tillräckligt bra på det, utan att det bara är något jag försöker inbilla mig själv att jag är för att jag gillar att hålla på med det. Visst jag har fått höra ibland att jag är bra på det, men sedan har det kommit mycket andra kommentarer också. Åh man har även läst en hel del om att folk tror att dom kan, men att dom inte kan och det är väl där jag känner att jag ligger. Jag tror att jag är bra, fast jag är bara alldaglig. Helt enkelt amatör och vanlig. Så vad ska man göra?

Idag var det Lindemarken, så vi beslutade för att ta oss en sväng och kolla in den. Minns inte sist vi var där och då var det inget speciellt, denna gången tycker jag det var mycket mer och större. Jag var på jakt efter ett par fårskinstofflor åt Amanda, men jag blev lite kräsen. Så det blev inga. Jag ville ha lila med ljust skin på insidan, men dom hade bara med mörkt skin på insidan. Mannen han köpte lite korv. Sedan unnade vi oss även lite lunch ute. Amanda hon var vaken hela tiden trots att hon var trött, men så klart på vägen till bilen då somnade hon. Åh hon sov även fast jag lyfte in henne i bilen och spände fast henne. Så vi beslutade oss för att även ta en sväng in till Örebro, så hon fick sova lite extra. Vi tog vägen in på Lager 157 för att mannen skulle få kolla på allvädersbyxorna. Då frågade jag även om dom fanns i stl 80 och dom hade några färger i den storleken. Valde att köpa ett par oranga. I övrigt blev det inte så mycket mer shopping, för att jag inte hittade något. Svårt att släppa loss och handla, när man hela tiden vet att man inte bara kan slösa på onödiga saker och då blir jag i stället extremt snål. Vilket kan vara både på gott och ont ibland.

Idag efter dagis gick jag och Amanda hem. Sedan tog jag beslutet att ta tåget för första gången in till Örebro med Amanda. När vi kom in till stan gick vi mot city, på vägen stötte vi på en som höll på att mata änder och några andra fåglar. Klart vi skulle stanna och kolla. Åh djur älskar som våran dotter är, pekade hon och bubblade en massa. Mycket där fick man höra. Där, där, där... Sedan gick vi vidare mot vågen för att kolla in en tröja som jag tittat på ett tag på Åhléns. den är så snygg, så jag kunde inte motstå och den var billigare en den jag sett på klädjätten. Åh Amanda skulle stolt hålla i påsen. Efter det ringde vi mannen och beslutade för att vi skulle gå till Stadium outlet på Aspholmen (Det gör jag då aldrig om, snacka om motion där. Åh hur dum får man bli. Sjukt jobbigt var det att gå så långt.) Som vanligt hade dom inte ett skit, så där blev det botten napp. Sedan gick i mot mannens jobb, men tog en avstickare till Lager 157 och kollade där. Hittade där ett par riktigt snygga allvädersbyxor, dock i för stor storlek. Så jag får nog kolla vidare.

Då var det dags igen. Det började med mannen och nu är jag och Amanda dålig. Är så jobbigt att se henne sjuk. Hennes första förkylning och 40 graders feber. Kan inte vara lätt att vara liten ibland. Hoppas nu på att detta ska gå över snabbt.

Idag har jag varit på möte på AF och det gick väl lite över förväntan. Några positiva saker blev att jag inte behöver gå på läkarna efter min MR om ett utlåtande, utan det kräver AF direkt från läkaren. Sedan fick jag vet att jag kan juh söka sjukersättning (det som förut kallades sjukpension), men det krävs lite där. Åh vi får juh se efter MR vilken nivå min arbetsförmåga ligger på. Som jag känner just nu, så ligger den max på 25%. Speciellt så som jag nu är i kroppen. Mötet varade ca en timme och det räckte att sitta där den tiden för att min kropp skulle säga ifrån när jag kom hem. :-( Det är trist att det ska behöva vara såhär, när man vill så mycket mer. Jag vet dock efter alla dessa år att jag måste lyssna på kroppen. Så över lag, så blev det ett helt okej möte. Nu får vi bara avvakta och se vad som händer fram över med både MR och allt annat.

Sedan ett par dagar nu har jag haft problem med vänster ben och torsdags åkte vi in till Jour VC, där jag fick det sämsta bemötandet någonsin. Han kollade inte på mig, utan frågade bara några få frågor och sa sedan att det var Ischias. Bara att gå hem och avvakta typ. Så igår när jag var hos sjukgymnasten, tog jag upp detta och frågade om han inte kunde kolla om min VC läkare hade någon tid (i trosdags fanns det inga tider kvar). Han kom tillbaka och sa att jag fått tid 10:30. Tränade klart och ringde sedan mannen för att få med honom som support. Det tog lite tid innan vi fick komma in till läkaren och där gjorde han en ordentlig genomgång av benen och ryggen. Han reagerade kraftigt på att jag var så blek om fötterna, men sa inget direkt. Slutade med tabletter och en remiss för ny Magnetröntgen. Så nu är det bara att vänta på den tiden och se vad som händer sedan, men just nu ser det mörkt ut. Åh jag som ska på möte på Måndag på AF. Nu vet jag inte vad jag ska säga då.

Idag var det riktigt jobbigt (var jobbigt igår också, när mannen kom hem i någon timme utan våran dotter). Idag fick vi (var båda då personalen sagt till, pga. hur jobbigt jag haft det) bara lämna och för mig blev det väldigt jobbigt. Det blev tog av skor och jacka och sedan utkastad typ. Ett sårat Mammahjärta kan jag lova. Jag ville juh få chansen att pussa och krama hejdå, men inte då. Amanda hon hade inte get ett ljud ifrån sig. Vaddå sakna Mamma och Pappa? Usch. Nästan så man skämt över hur jobbigt man själv har det att bara lämna sitt barn sådär. Åh under inskolningen har vi haft en del problem med sömnen, då Amanda fortfarande visar klart och tydligt att hon behöva sova sina två gånger per dag än så länge. Men nu under inskolningen har hon inte fått sova på morgon kvisten, så hon har fått kämpat sig vaken från runt 6 på morgonen till efter lunch. Vilket gav orolig och en del uppvaknanden under natten. Så hon har haft två väldigt trötta föräldrar. Det gör att jag känner att hon verkligen inte är mogen för dagis, men som sagt är det AF som krävde det + att jag måste komma igång så jag kan få in någon form av inkomst också. Första hela dagen på dagis hade gått utan problem. Hon hade lekt en hel del och dom hade tydligen jagat ett annat dagisbarn ute. Åh det var inte Mamma Pappa och springa så fort jag kan till dom inte. Nä utan det var ett litet leende som visade vilka vi var och sedan lite smått Mamma, medans hon gick till Pappa. Vadå krossa Mammahjärtat... Åh på vägen hem var hon så trött. Hon var nästan på väg att somna, så vi fick hålla henne vaken då vi skulle äta lunch när vi kom hem. Behöver nog inte säga att hon somnade väldigt fort efter lunch. Visst är det skönt på ett sätt att hon trivs på dagis och tyr sig till personalen, men samtidigt känns det i hjärtat på en annan. Det jobbigaste för mig är att jag får ingen respekt från omgivningen att jag tycker det är jobbigt, utan bara höra hur bra det är med dagis. Jag vet att dagis är säkert bra, men jag måste få ha mina känslor också och att andra respekterar dom. Tur är att dom på dagis är lite mer förstående över det hela och att vi båda har fått än så länge hyfsat förtroende för personalen, men det växer nog med tiden (tar lite tid för mig att bygga upp). Sedan har jag nog extra svårt att släppa pga. allt vi fick gå igenom i början. Det satte riktiga djupa spår i speciellt mig.