Ja, det har varit tyst lite för mycket. Renoveringen tar sin tid och drar mängder av ork från mig. Sedan är det allt annat runt omkring och från och med i morgon kan ni verkligen kalla mig "Människan som är helt utanför". Ja, så är det. Min sjukpennings grundade inkomst försvinner då det gått 10 år sedan jag hade vikariatet. Så jag kommer aldrig mer ha rätt till bidrag/ersättning om jag skulle bli sjuk. Kul att veta Va?

Har fått tid till en som kallar sig livscoach och måste säga att hon låter otroligt trevlig. Bara en negativ del, det är inte aktivitetsstöd berättigat. Så åter igen, en kostnad för mig. Vi får väl se om de bara bli ett möte hos henne då. Jag har juh inte råd att kasta ut en massa pengar på resor, när jag inga pengar har.

Idag (torsdag) har jag även varit på utredningen och nu är det bara att vänta och se, vad dom kommer fram till.

Fick även idag en ny kallelse till Öron-, Näsa- och Halsmottagningen, men jag kommer få avboka den pga. att jag inte haft råd att hämta ut all nässpary (den kostade 370kr). Lite synd, då jag åter gått till att få tillbaka skiten. Snuvignäsa varje morgon och dåliga luftvägar. Åh jag som trodde jag var frisk, eller rättare sagt FK säger att jag är det.

Har även fått halv dåliga besked. Brevet från Förvaltningsrätten kom idag. Det som kanske är positivt är att jag får yttra mig över det som FK har skrivit. Dock har jag inte så mångar dagar på mig att svara. Men som det ser ut står FK fast om ett NEJ.
Åh med detta, så har min hälsa minskat. Har aldrig kännt mig så låg som jag gör nu och jag vet inte om det kommer bli bättre heller. Då jag inte har råd att få den hjälpen jag behöver. I dec går mitt frikort ut och då är det hejdå till alla VC besök, för inget i livet är Free. Det värsta är att jag inte vet vad jag ska göra. Det finns inga jobb och det finns med stor säkerhet ingen som vill anställa mig heller. Sjuk i 10 år och kämpar fortfarande mot smärtan.
Som idag, då jag inte kunde komma upp ur sängen själv, för jag hade så ont. Tur var att mannen var hemma och jag tog mig upp i sittande och han fick massera ryggen innan jag kunde resa mig helt, trots smärta. Så just nu är de ingen höjdare att vara JAG.

Det har blivit dåligt bloggande, just pga. att vi fortsatt renoveringen. Golvet i allrummet är nu lagt ocg den blev så snygggt så. Just nu i skrivande stund ska mannen börja med att måla väggen i trappen en andra gång, så får vi se hur de blir sedan. Hoppas kunna hinna med att tapetsera idag i allrummet (trots snuvan jag åkt på). Om allt går som de ska, kanske vi även kan hinna med tapetseringen i hallen under morgondagen, men vi får vänta och se.

Vet säkert att det finns några som är nyfiken på hur det blivit. Hihi.
Den enda delen av renoveringen som får vänta nu är Vardagsrummet. Det får vi ta när vi orkar, då vi måsta packa ner allt för att kunna fixa ordning och tapetsera (taperna är inköpta, men jag har lite ånger). Visst jag skulle helst vilja ha de klart så fort som möjligt, men det tar sån tid, speciellt när jag inte klara av att hjälpa till mer än jag gör. Måste även komma på hur vi ska laga skadan som blev då hyll delen rasade ner i tvn. Vi fick värsta kratern i väggen efter den.
När vi renoverad köket slog vi igen ena dörren till Vardagsrummet och det måste vi också fixa. Blev riktigt bra i köket där, så det ska nog inte bli några större problem.

Bilder kommer att komma framöver.

Först blir man utkastat ur sjukförsäkringen, sedan får man nada hjälp. På detta har man endå allt man måste genom föra, för att man verkligen är sjuk och allt detta kostar. På det ska man söka jobb, man leter och letar och letar. Nä jag har inte den lyxen att jag känner någon som känner någon, inga kontakter här inte. Så såg man ett jobb på Platsbanken och man funderade och funderade, men nu när man tagit beslutet att sätta sig på söndag och försöka få ihop något, Vad händer då? Jo, då finns inte annonsen kvar. Det känns som man straffas för något man inte gjort eller något man inte kan rå för. Jag valde inte att bli sjuk!

Först blir man utkastat ur sjukförsäkringen, sedan får man nada hjälp. På detta har man endå allt man måste genom föra, för att man verkligen är sjuk och allt detta kostar. På det ska man söka jobb, man leter och letar och letar. Nä jag har inte den lyxen att jag känner någon som känner någon, inga kontakter här inte. Så såg man ett jobb på Platsbanken och man funderade och funderade, men nu när man tagit beslutet att sätta sig på söndag och försöka få ihop något, Vad händer då? Jo, då finns inte annonsen kvar.

Det känns som man straffas för något man inte gjort eller något man inte kan rå för. Jag valde inte att bli sjuk!

Det börjar kännas nu hur fattig man blivit. Man vrider och vänder på allt. Åh ångesten bara ökar, för hur man ska klara vintern. För tänk om det blir en vinter som de var tidigare iår, det tror jag inte vi klarar av. Nu känns de verkligen att man behöver hitta ett jobb. Men hur gör man, med en bristande CV som min? AF är juh inte att lita på, där får man inte ens aktivitetsstöd, trot att man går hos sjukgymnast, träffar läkare och gå på utredning. Det är väldigt svårt att hålla sig uppe också, mitt i skiten. Någon som har ett jobb att erbjuda eller känner någon som har jobb att erbjuda?

I ett klädesplagg. Idag (tisdag) när vi endå var i närheten av Marieberg, så beslutade vi oss för att gå in en snabbis på Gallerian och kolla lite. Jag tittade in hos Zizzi´s och kolade om du hade nå kul.
Där mitt framför mina ögon låg den. En svart stickad tröja (eller vad man nu ska kalla den, har sökt efter bilder, men hittar inga tyvärr). Den är lite luftig upp till och lite tajtare nertill, men ååååh så snygg den är. Det var bara att titta på prislappen och fortsätta drömma. Andra gången jag tittat på den nu och trånar. Var så länge sedan jag kände såhär för ett plagg, 599kr är just nu en hel förmögenhet. Åh jag vet att om jag skulle vänta till jul och då få en slant, så vet jag att det då är försent. Hos Zizzi går plagen enormt fort och dom får hela tiden in nya, känns det som. Då det alltid finns något nytt varje gång man tittar in.

Varför skulle man falla för ett plagg just nu. när man inte har råd att slösa?

Jag missade helt att ställa mig på vågen igår, så bättre sent än aldrig. Till min stora förvåning så hade jag gått ner 3 hg. Inte mycket, men bättre än inget alls. Så efter en tiden upp och ner gång, så ser de ut att gå ner, trots att de nu i slutet av månaden blir lite dåligt med mat pga felberäkning. Så nu ligger jag totalt på -2,3 kg och jag är rätt nöjd, men ska försöka lite bättre. Det svåraste är juh när man måste tänka om när det gäller mat, att äta LCHF/GI är inte det billigaste... men jag tänker INTE leva på pasta hela livet...

Jag missade helt att ställa mig på vågen igår, så bättre sent än aldrig. Till min stora förvåning så hade jag gått ner 3 hg. Inte mycket, men bättre än inget alls. Så efter en tiden upp och ner gång, så ser de ut att gå ner, trots att de nu i slutet av månaden blir lite dåligt med mat pga felberäkning.
Så nu ligger jag totalt på -2,3 kg och jag är rätt nöjd, men ska försöka lite bättre. Det svåraste är juh när man måste tänka om när det gäller mat, att äta LCHF/GI är inte det billigaste... men jag tänker INTE leva på pasta hela livet...

Ja idag är det Måndag, en ny vecka har startat. Den kanske inte startade sådär super bra i bloggen, men så kan det vara ibland. Man har rätten att säga sitt och speciellt om man står för de man säger och det gör jag. Jag vill vara lika mycket värd som alla andra. Nog om politik snack för det är som det är och jag har get min åsikt. Idag är det mycket som snurrar i huvudet. Hur jag ska lösa dom problemen som måste få en lösning. Vilket inte är det lättaste. Smärtan. För att minska smärtan behöver jag hämta ut mina värktabletter, men för att göra det, då behöver man pengar. Vilket jag inte har. Mitt konto visar sitt tydliga språk 0 kr (det ända kontot som de finns pengar på är P-sparandet, fast det är ingen vacker syn det heller om man ser på sikt). Jag har hittat ett jobb som fått min uppmärksamhet, finns dock bara ett problem där. Vill man åter igen förnedra sig att söka detta och få det där underbara svaret "Platsen är redan tillsatt av någon annan"? För hur mycket mer, orkar man ta? Klarar man av att få nej på nej på nej på nej på nej. Jag vet det är livet och det är bara att acceptera, men det är svårt då man behöver få en inkomst innan man blir upp äten in i från. Jag vet att det finns massor av människor som söker jobb och alla kan inte få jobben, men finns de fler som mig? Finns de fler där ute som får leva på andra och ha 0 kr på sitt konto? För första gången på länge har jag tappat fotfästet och vet inte hur jag ska ändra på det. För varje dag och varje motgång så tappar jag mer och mer av mig själv och min kämparkraft. Någon dag kommer kämparkraften ta slut och vad händer då? Jag vill tro på att de kommer bli bättre, men som det ser ut just nu, kommer det aldrig hända. FK ifrågasätter om man är och AF ifråga sätter om man klara aktivitet. Ni hör juh själva hur det låter och skulle inte ni också bli förvirrade. Vad ska man tro på? Är jag sjuk? Fuskar jag bara för att få pengar? Vill jag inte? NÄ, jag fuskar inte. Jag kämpar, varje eviga dag mot smärta i ryggen och hittils har ingen behandling hjälpt. Om det är någon som haft viljan hela tiden, så har det varit jag. Ända sedan jag blev sjuk har jag velat testa, för att se vad JAG kan klara av, men har aldrig fått. Efter att jag fick avslag från FK, så försökte jag kämpa på och visa min vilja. det blev dock bara svärstopp och frågorna kom om man verkligen skulle klara av. Jag vet inte! Det är juh därför jag ville prova på och endå bara STOPP. Fatta hur frustrerad man blir, när ingen lyssnar på vad man vill och vad man funderar på. Utan allt ska ifrågasättas. Hur skulle du känna dig?

Ja idag är det Måndag, en ny vecka har startat.
Den kanske inte startade sådär super bra i bloggen, men så kan det vara ibland. Man har rätten att säga sitt och speciellt om man står för de man säger och det gör jag. Jag vill vara lika mycket värd som alla andra. Nog om politik snack för det är som det är och jag har get min åsikt.

Idag är det mycket som snurrar i huvudet. Hur jag ska lösa dom problemen som måste få en lösning. Vilket inte är det lättaste.
Smärtan.
För att minska smärtan behöver jag hämta ut mina värktabletter, men för att göra det, då behöver man pengar. Vilket jag inte har. Mitt konto visar sitt tydliga språk 0 kr (det ända kontot som de finns pengar på är P-sparandet, fast det är ingen vacker syn det heller om man ser på sikt).
Jag har hittat ett jobb som fått min uppmärksamhet, finns dock bara ett problem där. Vill man åter igen förnedra sig att söka detta och få det där underbara svaret "Platsen är redan tillsatt av någon annan"? För hur mycket mer, orkar man ta? Klarar man av att få nej på nej på nej på nej på nej. Jag vet det är livet och det är bara att acceptera, men det är svårt då man behöver få en inkomst innan man blir upp äten in i från.
Jag vet att det finns massor av människor som söker jobb och alla kan inte få jobben, men finns de fler som mig? Finns de fler där ute som får leva på andra och ha 0 kr på sitt konto?

För första gången på länge har jag tappat fotfästet och vet inte hur jag ska ändra på det. För varje dag och varje motgång så tappar jag mer och mer av mig själv och min kämparkraft. Någon dag kommer kämparkraften ta slut och vad händer då?

Jag vill tro på att de kommer bli bättre, men som det ser ut just nu, kommer det aldrig hända. FK ifrågasätter om man är och AF ifråga sätter om man klara aktivitet. Ni hör juh själva hur det låter och skulle inte ni också bli förvirrade. Vad ska man tro på? Är jag sjuk? Fuskar jag bara för att få pengar? Vill jag inte?
NÄ, jag fuskar inte. Jag kämpar, varje eviga dag mot smärta i ryggen och hittils har ingen behandling hjälpt. Om det är någon som haft viljan hela tiden, så har det varit jag. Ända sedan jag blev sjuk har jag velat testa, för att se vad JAG kan klara av, men har aldrig fått. Efter att jag fick avslag från FK, så försökte jag kämpa på och visa min vilja. det blev dock bara svärstopp och frågorna kom om man verkligen skulle klara av. Jag vet inte! Det är juh därför jag ville prova på och endå bara STOPP. Fatta hur frustrerad man blir, när ingen lyssnar på vad man vill och vad man funderar på. Utan allt ska ifrågasättas.
Hur skulle du känna dig?

Ska först säga att jag inte röstade på dom, men tanken fanns. Det vara bara några punkter som jag inte gillade.

Jag blir så förbannad. Läste nyss om en 16-årig tjej som skrev om rasism och att alla människor förtjänar lika, och om någon är utsatt så hjälper man denne.
Öppna ögonen, om ni kallar SD för rasistisk, då vill jag bara att ni ska veta att Moderaterna är lika dåliga dom också. Den ända skillnaden är att Moderaterna går på sina egna. Med detta menar jag alla sjuka som får lida och inte får den hjälpen dom behöver. Våra egna.

Jag säger inte att vi ska kasta ut alla invandrare, men en ändring i visa politika delar, är det så fel? Alla bara ser deras invandrarpolitik, men det finns så mycket mer också. Åh hur man kan säga att SD är rasistisk när det sitter invandrare i partiet, hur går det ihop?

Nu är det som det är och jag tycker alla ska ta sitt ansvar och sluta leka dagis. Jag tycker de är barnsligt att inte kunna lyssna på någon annan, bara för att dom tar uppp frågor som inget parti vill ta med tång. Frågan här är varför vill dom inte det? Varför ska istället sjukskrivna straffas, för att dom rika ska bli rikare?

Det kanske är svårt för folk att förstå hur man känner sig, när man läser allt detta om rättigheter och att SD nu skulle vara en som inte bryr sig om männskliga rättigheter. Åter igen, ser ni inte era egna, utan ni är så förblindade i denna invandrarpolitiska fråga, att ni ser förbi den skadan Moderaterna (Alliansen) gjort mot sina egna. Kastat ut folk som om dom vore helt värdelösa och dom har inga rättigheter. Dom får inte den hjälpen dom behöver, för att dom inte har råd att kosta på detta och dom får ingen förståelse över hur det känns. Dom är utan rättigheter och inte värd ett skit.

Alla har lika mycket värde! Detta sa Mona i sitt tal, men jag måste nog säga att hon glömt något. Alla har inte lika värde! Det finns även andra som sagt detta också. Nu tänket nog ni, jo, alla har lika mycket värde. Då säger jag NEJ, se dig omkring. Jag har inget värde. Jag är inte värd ett skit, mig kan man kasta bort som en soppa och det kommer verkligen inte bli bättre nu. De finns inga lika rättigheter och det kommer inte ändra sig heller. Det finns ingen politiker i världen som vet hur de känns att vara helt utanför och inte få någon ekonomisk hjälp alls. Att bara ifrågasättas hela tiden och klassas som en fuskare, även om man lever på ärlighet. Jag får 0 kr i månaden och har kravet på mig att jag ska infinna mig på AF möten och AF rehab möten, för detta får jag inget aktivitetsbidrag. Utan jag får själv låna pengar för att kunna ta mig till mötena, sjukgymnast, läkarbesök och leva på en annan människa som en jä-la parasit. Allt detta bara för att överleva. Ibland undrar man, vad det är man kämpar för. Jag har inte ens haft råd att hämta ut värktabletterna som jag fick utskriven från Smärtenheten och efter den 3 Dec har jag inte råd att gå till läkaren, sjukgymnasten pga att mitt frikort då går ut. Är det rättvisa? Är det att vara lika mycket värd? Nä skulle inte tro det. Jag är inte värd ett skit.

Alla har lika mycket värde! Detta sa Mona i sitt tal, men jag måste nog säga att hon glömt något. Alla har inte lika värde! Det finns även andra som sagt detta också.

Nu tänket nog ni, jo, alla har lika mycket värde.
Då säger jag NEJ, se dig omkring. Jag har inget värde. Jag är inte värd ett skit, mig kan man kasta bort som en soppa och det kommer verkligen inte bli bättre nu. De finns inga lika rättigheter och det kommer inte ändra sig heller. Det finns ingen politiker i välden som vet hur de känns att vara helt utanför och inte få någon ekonomisk hjälp alls. Att bara ifrågasättas hela tiden och klassas som en fuskare, även om man lever på ärlighet.

Jag får 0 kr i månaden och har kravet på mig att jag ska infinna mig på AF möten och AF rehab möten, för detta får jag inget aktivitetsbidrag. Utan jag får själv låna pengar för att kunna ta mig till mötena, sjukgymnast, läkarbesök och leva på en annan människa som en jä-la parasit. Allt detta bara för att överleva.
Ibland undrar man, vad det är man kämpar för.
Jag har inte ens haft råd att hämta ut värktabletterna som jag fick utskriven från Smärtenheten och efter den 3 Dec har jag inte råd att gå till läkaren, sjukgymnasten pga att mitt frikort då går ut.
Är det rättvisa?
Är det att vara lika mycket värd?
Nä skulle inte tro det. Jag är inte värd ett skit.

Är just nu lite ur fas och vet varken vad jag vill göra. Huvudet bara snurrar och vad jag än gör verkar inget hjälpa. Har inte hört något från FK och de ororar mig (tänk om posten har klantat sig och jag bara väntar på besked från sista överklagan). Jag har en hel del på gång fram över, ska fortsätta gå på arbetspsykologisk utredning/testning på AF Rehab (första var nu i Tisdags 14/9). Sedan ska jag även tillbaka till Smärtenheten i oktober och under den tiden ska jag träna hos sjukgymnasten. Har även kommit med i ett projekt, vet enu inte så mycket om det tyvärr, men försöker vara öppen för de, trots att det är svårt efter att gått igenom alla fiasko projekt under FK-tiden. Önskade att man hade mer roligt att skriva om just nu, men tyvärr inte. Jag har dock en del saker som jag skulle skriva om, men som inte blivit av pga att orken inte finns. Får se om jag kan få den till bara, då ska jag både visa bilder och recensera olika produkter. Det som dock är tråkigt är att man nu inte kan skiva om så mycket nytt, finns det inga pengar. Ja, då kan man heller inte shoppa. Det är väl lite därför jag dragit på att blogga om produkterna, för att jag ska ha något att göra under kommande månader typ. Nu börjar ryggen säga nej, så jag ska gå och puffa upp kuddarna i soffan och lätta/lägga mig där och fortsätta titta lite på Star Trek (inne på säsong 6 nu, det ni, men älskar man film, så älskar man film).