Våran tjej börjar verkligen bli stor. Känns som allt kom på samma gång. Hon har börjat ställa sig upp, gå med lära-gå-vagnen lite och kryper fort som bara 17. Åh sedan har hon inte bara fått en utan hela 3 tänder, två nere och en uppe. Hon ser ut som en liten entandad vampyr. ;-) Hur kunde hon bli så underbar? Hon ger verkligen liv i vardagen och nu får man inte en stund stilla, utan nu är det full fart. Nu ska hon kolla in allt och lite till. Åh hon är verkligen så glad som många bilder visar och hon är en hejjare på att charma alla hon möter. Ingen liten blyg tjej här inte. Tror nog hon vet hur söt hon är och dra all nytta av den. ;-) Inte kan man tänka sig att hon blivit hela 10 månader nu. Vart tog tiden vägen? Nu vill jag nog gärna stanna upp lite och njuta av alla bus och leenden. Bara njuta av detta lilla charmtroll. Hon är verkligen det bästa som hänt oss. Visst, kärleken fick vänta, men det tar vi igen nu med råge. Tänk att man kan älska någon så mycket.

Hur ändrar man på något som är ofrivilligt? Hur många gånger har man inte fått höra "det blir vad man gör det till". Hur gör man det bättre när det är omöjligt? Man vill juh inte bjuda in sig själv hela tiden och tränga sig på och verka klänig eller vad man ska kalla det. Åh sedan måste man juh även ha någon att besöka och dom där någon är lätt räknade tyvärr. Denna helgen har varit den värsta på länge och jag mår mest dåligt över att Amanda ska bli utsatt. För som det är just nu, så är det bara vi tre. Åh det finns juh inte sådär jätte mycket att hitta på heller. Blir att man gör samma sak dag ut och dag in. Åh det börjar ta hårt på oss båda. Vi försökte komma iväg först till min pappa, men där stoppade vädret (vilket inte blev så illa som dom utlovade på vädret). Så det har vi haft ångest över att vi inte kom iväg. Hade verkligen behövt det. Sedan tänkte vi dra till min bror idag, men efter mycket till och från så blev det inget. Skulle ta tid att åka och sedan inte bli så lång tid där innan vi skulle behöva åka hem igen. Så dagen idag blev bara skit och man skulle vilja dra något gammalt över sig. Denna förbannade ensamheten håller på att äta upp mig och oss, vilket inte känns så där kul. Åh som sagt tycker jag det värsta är att Amanda blir lidande av det hela. Hon är 9½ månader och har inte en ända kompis och som det känns just nu lär hon inte få några heller. Hon har "träffat" sina kusiner (på min sida) en gång och sina kusiner (på mannens sida) träffar hon typ vid högtider. Vilket liv. Mår så dåligt över detta nu och går väl ner mig själv extra mycket också. Vet inte hur länge man orkar hålla sig uppe. Vi försöker prata om det med andra, men antingen lyssnar dom inte, bryr sig inte eller så tror dom vi överdriver. Åh överdriver, kan jag säga att vi inte gör. Min man han har sina kollegor på sina jobb, men mer är det inte tyvärr. Jag har FB, där jag har några som jag träffar lite. Mest är det någon gång om året typ. Det är inte så att man kan slänga ut en fråga om någon vill komma på en fika eller ta en fika någonstans eller hitta på något annat. Vilket jag skulle vilja. Jag skulle vilja ha riktiga vänner, men dom växer inte på träd och det verkar som dom är omöjliga att hitta. Det är svårt att komma in, då dom flesta har sina kompiskretsar och extra svårt är det väl när jag är som jag är. Så hur gör man något åt ensamheten, som man själv inte valt?

Just nu är inte livet så jädrans kul tyvärr. Jag är inne i en dålig period och har men massa saker som tynger mig. Mest av allt så saknar jag min familj, men det är inte bara det som tynger just nu. det är så mycket mer och en del av sakerna kan jag inte göra något åt just nu, om jag än kan göra något alls. Jag är enormt stressad pågrund av allt också och det är väl kanske inte konstigt att man då blir sjuk. Jag skulle verkligen behöva komma bort lite och få ladda upp batterierna och tänka på annat och samtidigt skingra tankarna på allt som är jobbigt just nu. Jag vet heller inte när detta jobbiga ska vända. Som det känns just nu så finns det inget som kan vända på skiten. Vilket bara det är en stress i sig. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra och hur jag ska ta mig upp ur detta. Känner mig mer ensam och instängd en jag gjort någonsin och tycker det är extra jobbig nu när vi har våran underbara dotter. Jag vill juh att hon ska ha en Mamma som mår bra och är glad och stark. Just nu känner jag mig mest bara svag, ensam och nere... Jag litare inte ens på min egen förmånga. Jag har det lägsta självförtroendet någonsin. Åh jag önskade att det bara kunde vända nu. Jag vill verkligen inte må och känna såhär som jag gör just nu. Men hur? Hur gör man? Hur kommer man på fötter igen? Vi hade tänkt ta en sväng uppöver och häsla på min familj, men vädret stoppar oss nu (vilket känns som det inte är första gången som det stoppar från att träffa familjen). Bara det tog hårt, för vad ska vi nu hitta på?

Vad var det jag sa? När Amanda blev dålig i magen tänkte jag direkt att tänderna måste vara på G, men samtidigt var vi oroliga (som säkert många första gångs föräldrar är). Hon har också sedan några dagar nu börjat gå från att mumsa på all mat, till att rata mat helt. Så igår, efter att jag tyckte det kändes konstig när hon ammad. Tittade jag i munnen och då kom svaret. Jodå, det är tand på gång upp. Där kunde man både se och känna något vast sticka upp. 9 månader och 8 dagar gammal, så börjar första tanden titta upp. (eller räknas det som första tanden när den kommit igenom och syns lite och känns?) Idag kom nästa chock. Det ser ut som det är en tand till på gång och nu är hon inte sådär jätte road av att vi ska kolla henne i munnen, så hur exakt det ser ut är svårt att säga. Får försöka titta lite till imorgon. Hon börjar bli stor våran lilla tjej. Så nu händer det verkligen mycket här. Kryper fortare och börjat gilla att resa sig mot saker mer och mer. Provat på lära-gå-vagnen några gånger. Så nu är vi inne i den perioden då vi nog ska vadera hela ungen. Skämt åh sido, men så känns det ibland. Är så rädd om vårat lilla undervärk. Många blåmärken och tårar lär det nog tyvärr bli, varesig vi vill eller inte.

Idag är det 2 år sedan jag gjorde min GBP OP. Tänk va tiden går fort, kan inte fatta att det redan är två år som gått. Så vad har jag att säga om dessa två åren då? Dom har varit en enorm resa som gett med sig både positiva och negativa saker, men en del av dom har inget med OP att göra. Jag vill inte säga att det var pga. GBPen som vi äntligen fick bli föräldrar. Jag vet att många tänker så. Att vi inte skulle ha blivit det utan GBP, men jag tror inte på det. När Amanda blev till låg jag runt samma vikt som jag hade när vi först började försöka och då funkade inget. Så jag tror inte bara på GBP:en, det kanske var en lite bidragande faktor. Fast helt ärligt är det juh ingen som kan säga exakt varför det nu bara funkade, vi är bara så fantastiskt glada över att äntligen fått bli föräldrar och till världens underbaraste dotter. Både jag och min man åt bättre och levde bättre på ett helt annat sätt och det känns som det var något positivt där, men som sagt man kan inte säga med exakt säkerhet. Ryggen som alla läkare så snällt påpekade skulle blir så mycket bättre av att jag gick ner i vikt, det var rena skitsnacket. Vilket jag tagit väldigt hårt på och gjort att jag gått ner mig själv en del. Jag önskade för allt i världen att dom skulle ha haft rätt, men tyvärr. Jag är medveten nu om att jag kommer alltid behöva träna för att stärka och försöka underlätta så mycket jag bara kan, för ryggen. Åh visst, träning kan jag leva med. Men det känns juh lite surt, när man så ofta fått höra gå ner i vikt så kommer ryggen bli bättre. Kroppen är den största skillnaden, men det andra ser är inte vad jag ser. Jag ser mig fortfarande som tjock och ibland när jag ställer mig på vågen så stirrar jag bara på siffrorna. "Det där kan inte stämma, något måste vara fel" blir min första tanke. Jag kan se att kroppen har förändras, men som jag sagt ser jag mig som tjock fortfarande. Vilket är väldigt jobbigt. Speciellt när jag får höra kommentarer som "Du får inte går ner mer i vikt nu" eller "Du ska väl inte går ner mer nu". Jag vet att jag enligt BMI ligger på Nomalvikt nu, men jag ser det bara inte när jag tittar i spegeln och allt det där hänget kan juh inte bara vara hud!?! Man har juh hört om folk där huvudet inte hänger med viktnergången, men inte trodde man att det skulle hända. Men, så händer det och man känner sig allt annat än glad kan jag lova. Det är otroligt jobbigt. Jag vill juh se det alla andra ser, men jag ser bara den där tjockisen. Garderoben har miskat drastiskt också, vilket har kanske bidragit till att man mår lite dåligt. Speciellt nu när man vet att man inte har råd att utöka den igen. Åh när man är i butiken, så har man lika stora problem nu som förr. Vilken storlek? Vart ska jag titta? Vad passar mig? Vad vill jag ha? Sedan har vi detta med bokstaven på kläderna. Va? Hur fan kan jag som ser så tjock ut komma i en M (Medium)? Det går bara inte in i mitt huvud. Så i min garderob finns det plagg som jag har kvar trotts att dom kanske är lite stora, men det är för att jag kanske aldrig hann använda dom eller köpte en mindre storlek för att gå ner i. Det finns säker hundra anledningar till varför en del saker är kvar, där i garderoben. Åh det värsta av allt, när man måste fråga om råd. Hur pinsamt är inte det? Ett exempel: Jag är i stort behov av underkläder. Går in och tittar på det och står där som ett stort ? och undrar vilken storlek jag ska ha på dom. XXL, XL hade jag väl förut, så L kanske skulle funka. M känns som det skulle vara för litet. Inser då att jag måste nog ha hjälp och med liten spark i rumpan av mannen går jag fram till kassan. Och ställer den där jobbiga frågan "Skulle jag kunna få hjälp?". Klart man får hjälp, men sedan måste man juh även säga vad man behöver hjälp med. "Öhhh, jag behöver hjälp med storlek på underkläder. För att det var så länge sedan jag köpte nya och har gått ner en hel del sedan dess" får jag ur mig med rädslan i halsen över att bli idiotförklarad. Åh hon tittar på mig och säger "Du skulle nog bara behöva S". Min första tanka blev "är du blind eller, S det kommer juh bli för litet juh". Jag littade ändå på personalen och köpte dom i S och hemma provade jag dom och se på fan, dom passar och sitter perfekt. Hur fan gick det till? Jag kan även säga att det blir ingen Stranden 2013 här inte. Den självkänslan eller vad man kallar det, har jag inte. Får nästan lite panik när jag tänker på att sommaren snart är här och att man då klär sig i kortbyxor/korta kjolar. Sedan har jag även haft en del problem runt omkring mig, som tagit enormt hårt och som ibland fått mig att känna att jag inte skulle ha gjort GBP:en. Åh jag kan ha dagar fortfarande då jag funderar på om jag gjorde rätt, men nu efter två år känns det som gjort är gjort och jag kan bara gå vidare. Åh det är nu dom säger den stora kampen börjar. Det är efter två år som allt kan vända om man inte håller koll och tänker på vad och hur mycket man äter. När jag ändå är inne på pratet om mat. Så kan jag ärligt säga att jag kan äta det mesta utan problem, vilket kan vara både positivt och negativt. Endel dagar är jag dock väldigt dålig i maten, medans andra känns det som jag kan äta som en häst (vilket inte riktigt stämmer). Det enda som jag har och har haft problem med, men som jag nu försöker bättra mig på är vatten. Nu kräven även min kropp mer vatten och jag försöker dricka så mycket som jag bara kan under dagen och det går hyfsat, men jag skulle nog säkert behöav dricka mer. Tillbaka till problemen, där diagnosen jag fick och min ekonomiska sitts tagit och tar stor plats och energi, tyvärr. Det är hårt och man funderar hela tiden på hur det ska gå och speciellt nu när vi har Amanda också. Åh jag hoppas verkligen att det kommer vända till något positivt där. För det var kommentaren "går du inte ner i vikt kan du glömma jobb och familj" som var lite sparken mot GBP OP för mig. Så jag hoppas nu när jag ska ge mig ut igen att det ska leda till ett jobb eller en aktivitet eller vad det nu än blir som min kropp orkar, men ett jobb står högt just nu. Jag vill också bidra med något till familjen och inte bara känna mig som en börda. Nog om det nu. Så vad kan man säga, så här 2 år efter OP. Jag är en halv person mindre, men ser det inte själv. För att förkorta allt.

Det känns som det aldrig tar slut för mig. Detta året har inte startat så bra när det gäller min hälsa. Först var det juh jag som blev sjuk och Amanda blev lite snuvig och efter det var det mannens tur. Sedan trodde jag att vi kommit över det hela, men så innan påsk var jag lite hängig igen. Åh igår var verkligen ingen bra dag. Ont i halsen och en näsa som bara snorade. Slutade med att mannen fick komma hem tidigare för att ta Amanda, då min ork var nollad. Mot kvällen blev det sämre, då gav skiten sig på magen. :-( Jag hoppas nu att vi inte ska behöva åka på mer. Amanda hon är också dålig i magen. Så igår efter mycket prat ringde mannen 1177 och rådfråga med dom. Dom sa att vi inte skulle oroa oss och att fortsätta amma och kanske amma lite extra nu. Amanda har sedan några dagar även börjat rata fast föda och det har varit jätte jobbigt. Dom trodde att orsaken kunde vara att hon har en tid varit hård i magen och att detta nu var förstoppnings diareé. Vi misstänker väl även att första tanden är på G (vilket 1177 inte pratade något om). Rådet vi fick var som sagt att amma mer, korta stunder åt gången, men ofta. Även försöka få i henne mer vatten och morotspuré/morotsdryck som ska vara lite stoppande. Sedan var det bara att avvakta. Åh skulle hon bli sämre och hänig så skulle vi återkomma eller åka in. Efter detta tycker jag att vi kan få vara friska. Det tar extremt hårt på mig speciellt att vara sjuk. Åh man har funderat en hel del på varför jag nu blir så sjuk. Förut var jag nästan aldrig sjuk och när jag blev sjuk blev jag sjuk, men nu kan jag bli snorig någon dag och lite feber och ibland blir det som nu då jag blir riktigt dålig. Åh det är juh nu man vill vara frisk när våren kommer och vi har världens underbaraste dotter som växer och utvecklas.

Idag kom äntligen jag och Amanda iväg till sjukgymnasten för att träna. Det gick väl lite sådär med träningen i början. Amanda hade lite svårt att släppa taget om Mamma, men efter en stund kunde hon vara på golvet och charma alla dom andra som tränade. Det var så otoligt skönt att träna måste jag säga och nu hoppas jag på att komma igång igen, för både jag och ryggen behöver det.