Idag går jag in i v27 (v26+0), vilket känns lite konstigt. Det känns nästan som det var igår vi fick beskedet att vi var gravid. Tiden och veckorna har gått väldigt fort. I Torsdags så fick jag den där känslan av va fort det gått, men att jag ändå ville att tiden skulle gå fortarare. Snacka om otålighet. Försöker njuta och slappna av så mycket jag kan, men några saker ligger och gnager lite ändå. Magen: Den lyser fortfarande med sin frånvaro, men jag har väl här i slutet av veckan försökt att inte tänka på det. Jag har visat upp den ändå på andra sätt (Tack vara en väldig snygg tröja jag fått av en kompis). Ska se ikväll då mannen ska ta magbilder igen, om jag vågar fixa en att lägga in här. Lovar inget. Vi tar bilder varje ny vecka, vilket kanske är lite fanatiskt. För mig är det ett sätt att ta igen den tiden som jag missat, då vi inget visste. I övrigt, mår jag oförskämt bra. Jag tränar juh som sagt två dagar i veckan och har sedan min praktik/arbetspröbning 3 dagar i veckan. På det så promenarer jag oftast både till och från alla aktivitet och har även börjat få in promenader med Rambo bättre nu. Har även hoppat på hundpromenaderna varje Torsdag och varannan Torsdag får jag även gå till och från, då mannen jobbar och inte kan köra mig till mötesplatsen. Åh allt det där är saker man klara av som gravid, men inte gjorde förut när man var Fet. Vilket bara det känns lite konstigt. Det enda som är lite sådär just nu, är sömnen. Fast det börjar kännas rätt okej. Det är juh ett sätt för kroppen att förbereda sig inför det som ska komma och det är väl bra att kroppen gör det. Nu börjar man även få suget efter att tvätta upp alla kläder, sängkläder som man fått och köpt. Vi har haft sån tur att vi fått en hel del. Lite har vi införskaffat själva också, för att få den där specialla känslan. Åh vi har även gjort några riktigt bra fynd, då Babyproffsen hade rabatt på sängkläder och spjälskydd från Lego. Det enda negativa är att färgutbudet är så dåligt. Jag får lära mig att stå ut. Nu är det bara tapeten och färgen kvar till babyrummet att fixa, men måste kolla runt lite på vilken färg som blir billigast. Vi har efter mycket lyckas bli överens. Först var vi inne på en tapet som sa mer tjej, men valde att gå med den neutrala nu. Så kan hon, när hon bli större får välja själv vilka färger osv. som hon vill ha. Det enda som vi haft lite problem med och fortfarande har, är vilket av rummen vi ska ha som sovdel. Vi började båda fundera lite på det här med hur sängen skulle stå och då kändes det rummet som vi först valt fel. Det skulle bli fel lyft, kändes det som. Det kanske bara är en vane sak. Snacka om små problem, som kanske igentligen inte är något problem.

Ja, då var yttligare en praktik/arbetsprövnings vecka över. Denna veckan har verkligen bara springit iväg, trots att den började med två dåliga dagar. Praktiken/Arbetsprövningen går otroligt bra måste jag erkänna och det är verkligen kul att ha något att gå till. Där jag även kan tänka på annat. Åh kul är det också, fast det kan vara jobbigt på ryggen en del gånger. Tur att hon som har Lilla Grön är så otroligt bra. Jag kunde nog inte ha valt ett bättre ställe att vara på såhär första steget. Det har gett mig de där jag behövde, det som inget "vuxendagis" kunnat ge mig. Åh man träffar nya människor hela tiden och det börjar ta fram mer och mer av den sociala mig, som jag är. Vilket bara det känns helt otroligt. Visst jag kan i en del stunder vara väldigt blyg, men det blir bättre och bättre känner jag. Nu har jag juh även avslutat första månaden på Praktiken/Arbetsprövningen. Måste säga att det känns lite tråkigt, för nu är det bara en månad kvar. Sedan är det tillbaka till hemma tråkiga livet. I Tisdags var jag väldigt rastlös och hade svårt att peppa mig själv till något alls. Hela kroppen skrek efter träning kändes det som. Det var juh första gången på bra många veckor nu som det bara blev ett pass under veckan bara. Fast det tog jag nog igen på Torsdagen, då jag både slog min gång tid till VC och kilomerterna på cykeln och la på mer vikt på benen. På det gick träningen nu i ett tempo utan att vila för mycket mellan varje övning. Det gjorde att jag nästan trodde jag missat något när jag nästan var klar och tittade på klockan. Man blir så förvånda att man bättrar på sig nu. Det är väl nu som man ska minska ner, men inte för mig då. Känns på ett sätt skönt att det går så bra som det gör, trots mitt tillstånd. Skönt att veta att man även gör något bra, då det inte går sådär jättebra med maten. Jag försöker endå ändra mig och tänka på när och vad jag äter, men det är svårt en del dagar. Nu är det helg och jag ska unna mig att inte göra ett skit tänkte jag. Igår överraskade jag mannen med att maten var klar och han kunde bara byta om och sätta sig vid matbordet. Efter maten hade vi lite mys i soffan framför en film med lite godis (Rambo fick allt ligga i sin bädd, så vi fick lite mer egen tid). Tror ni jag kunde konsentrera mig under filmen? Nä, inte direkt. Jädras så hon skulle buffa och ha sig, slutade med att jag drog upp tröjan och la mannens hand på magen. Först kände han inget, men så flyttade jag ner handen lite och då fick han känna en hel del. Så mysigt! När vi sedan gick och la oss skulle mannen säga godnatt och la örat mot magen, men nu var det ett jädrans liv på mina tarmar så han hörde mest bara det. Han fick sig några riktiga buffar medans han hade örat mot magen. Hon är expert på att buffa och böka när mannen lägger örat mot magen, men det är på samma gång skönt för då får han även känna lite. En annan känner juh av henne större delen av dagen.

Idag har jag en lite dålig dag, eller lite och lite. Så som en annan har längtat, att få vara i detta tillståndet och så känner man sig såhär nere mitt i allt. Det är inte alls kul. Jag vill vara glad och njuta av tiden, men inte då. Jag ska som idag vara väldigt nere. Varför? Är i 6:e kalendermånaden, v26 (v25+3) och fortfarande syns det inte. Överallt man läser står det att det nu syns att man är gravid, men inte på mig. Vilket är jätte jobbigt. I torsdags vek jag mig nästan på tvären av en kommentar som jag inte hade väntat mig få och tack och lov tog jag den på rätt sätt. På hundpromenaden pratade jag med några och vi kom in på frågan om vi hade barn och då sa jag att vi väntade vårt första. Då fick jag kommentaren "Jag trodde du bara var tjock!". Vilket kan kännas som en hemsk kommentar, men det var sättet hon sa det på och att hon sedan bad om ursäkt och att det inte var så hon menade. Jag var även då på ett riktigt bra humör, så jag tog inte så hårt på det. Kul att även andra kan lägga "klantiga" kommentarer också. Igår fick jag även kommentaren "Men det syns juh inte". Åh jag är helt medveten om att det utanpå inte syns, utan jag ser bara tjock ut. Igår fick jag även tjuv mysa lite, genom att hålla en 6 månaders liten tjej. Snacka om att någon blev lite avis på mig när jag berättade det. Åh längtan på att våran lilla tjej ska komma är enormt nu. Jag hoppas verkligen inte att jag ska behöva känna såhär resten av tiden, utan att den där bullan ska börja visa sig. Har fått några kommentarer att det börja synas, men dom kommentarerna känns mest som att dom säger det för att uppmuntra. Hade tänkt slänga in en magbild i Lördags, men efter att sätt bilden (jag hade även såndär gravidtröja på mig) så beslutade jag att inte göra det. Jag tycket det bara såg dumt ut och att jag bara såg tjock ut. Det är tur att man känner av henne i magen lite till och från under dagen, annars skulle jag nog bli mer orolig att något skulle vara fel. Då jag fortfarande inte har någon bulla på magen. Man funderar lite på om hon växer som hon ska, då det nu inte syns. Det är 6 veckor kvar innan vi ska in till Spec. MVC och göra TUL (Tillväxt ultraljud). Vilket just idag känns som en hel evighet. Nästa vecka börjar även föräldrargruppen för oss som ska ha barn Juni/Juli. Vilket jag även är lite nervös på och det har väl spätt på hur jag känner idag. Är lite rädd att man ska sitta där och vara den enda som inte har någon mage.

Idag visade vågen 91,3 kg, +0,9 kg vilket betyder -66,3 kg totalt. Jag vet att man ska gå upp i vikt nu när man är gravid, men jag får sån ångest över viktuppgången. Är så rädd att tappa taget och att det ska bara fortsätta upp, vilken kanske inte är så konstig pga. det jag genomgått. Försöker tänka mer på vad jag äter och denna veckan ska jag försöka ta bort sötsakerna, som är den sora boven när både suget och humöret inte är det bästa. Suget efter sötsaker är nog det som är värst just nu. Tycker även att jag motionerar en hel del och blir då lite förvånad att uppgången är så hög, men man äter väl lite för mycket sötsaker då kanske. Veckan som var har jag rört på mig en hel del och tränat mina två pass hos sjukgymnasten. Träningen hos sjukgymnasten har även ändras lite, med övningar som vi fått tabort och lägga till eller bara ändrat. Känns otroligt skönt dock att man klara av att fortsätta träna.

• 21 Mars 1,49 km på 28:39 (Morgon promenad med Rambo).
• 21 Mars 1,52 km på 21:31.
• 21 Mars 1,52 km på 22:23.
• 22 Mars 0,59 km på 15:41 (Kort morgon promenad med Rambo).
• 22 Mars 2,52 km på 35:39.
• 22 Mars 5,19 km på 01:14:03 (Promenad hemifrån och med Hundpromenaden och sedan hem igen).
• 23 Mars 1,53 km på 19.30.
• 24 Mars 0,61 km på 14:34 (Kort morgon promenad med Rambo).

Jag är riktigt nöjd med veckan som var, fast den kunde vara bättre, men jag får ta ett steg i taget. Sådär mycket var det länge sedan jag rörde på mig för att vara helt ärlig. Har även märkt att konditionen börjar bli lite sämre, men det har sina orsaker. Jag försöker bättra mig och speciellt då med Rambo. Nu efter denna hårda veckan har jag dock fått lite ont i benmusklerna och haft lite kramp på morgonen, så lite lugnare kanske jag får ta det och inte överdriva så mycket.

 

Äntligen, har jag nu i två dagar fått sova lite bättre. Allt tack vara min hemma gjorda gravidkudde. (Ni får ursäkta valet av påslakarnet, det har varit med sedan jag var liten). Jag fick tipset att prova att rulla ihop ett täcke, istället för att kasta ut pengar på en gravidkudde. Första natten behövde jag bara vakna och vända på mig 4 gånger under natten. Åh inatt tror jag att jag bara vänt på mig kanske 1-2 gånger och jag känner mig lite mer utvilad också. Nu hoppas jag bara att detta håller i sig, för jag behöver verkligen sömnen. Är lite sugen på en riktig gravidkudde, då täckets enda nackdel är att den kan rulla upp sig och bli lite platt under natten. Man får vara lite extra försiktig när man vänder på sig också. Nu är det kanske tur att jag inte har råd och får testa denna lösningen ett tag istället.

Idag har varit en lite stressig dag. Först hade jag ett inbokat besök hos BM, där det togs lite prover osv. Allt såg bra ut, bortsett från att Urinprovet visade lite mitt i mellan och hon skulle skicka iväg på odling. Plus att jag ska lämna nytt prov till veckan, för att kolla upp det lite extra. Vi fick även denna gången höra på bäbisens hjärtljud och det är lika underbart varje gång och sedan få vet allt allt är så bra så. Önska verkligen att man kunde få en inspelning, för så underbart är det att höra. Direkt efter besöket fick vi kasta oss iväg in till Örebro, då jag i fredags fick ett brev på posten om en tid till Spec. MVC. Jag var riktigt orolig över varför jag fått en tid. Var något fel? Så var nu inte fallet. Utan jag fick träffa Narkosläkaren, som bekräftade mina misstankar. Dom kommer inte kunna ge mig ryggbedövning pga. mina diskbråck. Hon sa att det fanns andra alternativ, men några av dom kunde dom inte säga nu om jag skulle kunna få eller inte. Utan det skulle dom veta när det väl är dags. Så lite rädd och oroligt är man nu, men BM sa attt hon skulle gå på mig nästan besök och kolla hur jag kände inför allt. Blir det värre eller att jag känner att jag behöver prata mer med någon så skulle jag säga till. Åh som det känns nu, lär nog det behövas. det jag är mest rädd för är inte smärtan, utan mer att få ett eller flera diskbråck till. Det är min största rädsla. Jag känner att 5 diskbråck räcker, vill inte ha fler.

Idag visade vågen 90,4 kg, +0,6 kg vilket betyder -67,2 kg totalt. Vågen visade åter igen plus, men nu vet jag inte om det är vågen eller om jag bara hade mumsat lite extra den helgen. Har inte hunnit med att byta batterier i vågen, vilket jag måste göra. Ska försöka ändra lite på matvanorna nu, känner att jag måste det både för mig och mitt inre. Jag vet att man ska eller kan gå upp i vikt under en garviditet, men jag har fortfarande jobbigt. Är så rädd att tappa taget som sagt och att allt ska balla ur i stället. Känner även att min mage säger ifrån eller tarmarna, så mer vatten och fibrer måste jag nog äta också. Fast jag har varit rätt så duktig med fibrerna, men det är mer vatten som behövs nu till stor del. Sedan har vi det som Nyheterna nu skrämmer folk med. Att barn och gravida ska äta eco grönsaker och frukt, för att vanlig frukt och grönsaker är skadligt. Det har gjort att mitt grönsaks intag minskat något enormt, för att jag nu är rädd. Det är lika som med alla dieter som finns. En säger si och en annan säger så och man blir bara förvirrad. Vad ska man tror på i slutänden? Vi har defenitift inte råd att köpa eco av frukt och grönsaker, då prisskillnaden är så enormt stor. Är det inte bättre att äta frukt och grönt, istället för att skippa det helt för att man inte har råd med eco? Det som jag är riktigt nöjd med denna veckan måste nog vara motionen och promenaderna. Dom har ökat en hel del. Åh jag ska försöka öka dom mer, så länge jag orkar och kan. Speciellt promenaderna med Rambo måste jag öka. Sjukgymnasten har varit på en del om just promenader och hur bra det är för mig, men det är inte alltid så kul att gå ensam. Åh nu vill jag ha fint väder varje Torsdag, så att Rambo och jag får promenera med andra hundar också, för det var verkligen bra och trevligt för oss båda. Varannan Torsdag kommer vi även få lite extra promenad då vi måste gå till mötes punkten, då mannen jobbar.

• 12 Mars 1,60 km på 27:37 (promenad med Rambo).
• 12 Mars 1,62 km på 23:46 (kvällspromenad med Rambo).
• 13 Mars 2,55 km på 32:54.
• 14 Mars 0,56 km på 13:20 (kort promenad med Rambo).
• 15 Mars 3,66 km på 47:39 (Frövi hundpromenad).
• 16 Mars 1,56 km på 20:10.
• 16 Mars 1,51 km på 22:22.
• 17 Mars 0,82 km på 18:36 (kort promenad med Rambo).

 

 

Då går jag in i vecka 25 (v24+0), kalendermånad 6 nu då. Snacka om att tiden har sprungit iväg. Fatta, det är inte så jätte långt kvar nu (15 veckor +/- 2 veckor). Om tiden fortsätter gå så här fort, så kommer dom där veckorna vara ett minne blott snart. På Måndag är det besök hos BM igen. Fick även igår ett brev med tid till Spec. MVC som även den är på Måndag. Så det blir mycket som händer på Måndag. Magen, ja vad ska man säga. Det synds lite, men inte så att alla kan se direkt. Vilket tyvärr har gjort mig lite orolig och nere. Jag vill också han lite av den där vackra magen, men känner mig mest bara fet. Det som håller mig uppe är att jag känner av henne en hel del och man kan nu sedan några veckor tillbaka även se både på magen och genom kläderna hur det buffar. Man måste dock vara stilla och titta noga, för det går väldigt fort, men häftigt är det. Mannen har även fått känna lite mer, men hon är lite snål ibland. Så fort han kommer med handen så slutar hon. Där får man ha lite tålamod och vänta in henne en stund om man ska känna, men iblnad är hon givmild. Åh det är så gulligt när mannen säger "ojdå", så fort han känner en riktig buff. Så magiskt och underbart, men nu är det magen vi väntar på ska växa och visa sig. Så magbilder får nog vänta ett tag till tror jag. I övrigt mår jag oförskämt bra, fast jag är väldigt trött. Att jag är trött är nog inte så konstigt då jag har arbetsprövningen 3 dagar i veckan och sedan sjukgymnasten 2 dagar i veckan, på det även läkarbesök lite då och då. Sover även lite dåligt till och från och har svårt att hitta bra läge att sova i. Ska försöka rulla ihop ett täcke och se om det kan hjälpa. Fick det som tips, istället för att kasta pengar på en graviditetskudde.

I Måndags fick jag vet att dom skulle börja med hundpromenaderna här i Frövi, så det var klart jag hoppade på. Rambo behöver få komma ut lite och träffa lite mer hundar. Så idag Torsdag, var vi iväg och gick en riktig runda. Till en början ville Rambo verkligen inte gå mitt i, utan han skulle gå sist. Så mitt i promenaden beslutade han sig för att han skulle gå i klungan, men det slutade sedan med att han gick med i början. Som vanligt så skulle han inte vara som vanliga hundar och nosa på allt. Nä, utan han skulle gå och visa upp sig. Han är bara för go den killen. Han gick hela tiden framför mig och gick som att "se på mig". Undra om han är utställnings skadad? *fniss* Det var riktigt trevligt och skönt. Åh jag tror att Rambo verkligen behövde det, komma bort lite och göra något annat och så se andra hundar. Så vi kommer helt klart hänga på varje Torsdag 18:00 vid Frövi Vetrinärstation, när vädret tilllåter och så länge jag klara att röra på mig så mycket. Vi gick en sträcka på 3,66 km som tog 47:39 min. Behöver jag säga att Rambo var trött när vi kom hem (som tur fick vi skjuts av mannen till och från).

Tindra 24/4 2002 - 12/3 2012 och Turbo 21/4 2006 - 12/3 2012.

Idag har våra små katter lämnat oss och det är med stor sorg i hjärtat. Det har inte varit ett lätt beslut att ta, men det var det rätta beslutet. Tindra har vi haft problem med i flera år, då hon ändrade beteende och började bajsa lite här och där. Först var det bara utanför lådan, men det senaste året har hon börjat nästan överallt och dom sista veckorna har varit värst. Då hon varje dag bajast på nya ställen och då även på ställen där hon sover. Vetrinären trodde Tindra blivit dement eller var sjuk på något annat sätt, då hon vet hur mycket vi kämpat med allt och lite till. Vi har provat alla tips vi fått under åren, men inget har hjälpt. Åh kraften rann lite ur oss, när hon mer och mer valde att bajsa i sovrummet, allrummet, under trappen osv. Vi har nog kämpat och gjort mer en någon annan skulle ha gjort. Åh vi fick 10 mysiga år med Tindra, trots alla problem. Turbo har vi också kämpat med. Som kattunge var han som alla andra och vi såg inga fel. Efter kastreringen av honom och när han började gå över till vuxenkatt började vi fundera på om något var fel. Han blev aldrig stor, men vi tänkte att han kanske var av den typen. Sedan började han kräkas en del och vi tänkte att det var fodret, så vi har bytt och provat foder i mängder. Inget har funkat. Så det sista 1-2 åren har han blivit väldigt intresserad av vatten och gått omkring och skrikit en hel del. För ca 6 månader sedan ändrade han beteende och slutade sova i sängen hos mig, men låg alltid hos mig när jag satt i soffan. Han kunde ligga hela tiden hos mig och det slutade då med att han kräktes mer, då han helst glömde bort att gå och äta. Om inte jag tog bort honom från mitt knä. Han började även kräkas mer och mer och då oftast skum, vilket gjorde att vi fick ett yttligare nytt foder att testa. Men, det hjälpte inte. Åh när vi kom till vetrinären idag kunde hon klart och tydligt se på Turbo att det inte fanns något att göra. Hans päls var väldigt dålig och han var för mager. Vi fick 6 mysiga år med honom, då han var en riktig myskille. Nu känns det så enormt tomt, men vi vet att vi gjorde rätt och vetrinären kunde även säga det till oss. Det känns i hjärtat, så som vi kämpat för dom. Nu har dom det mycket bättre och behöver inte lida. RIP.

Idag visade vågen 89,8 kg, +0,7 kg vilket betyder -67,8 kg totalt. Även denna Måndagen visade vågen plus. Åh jag vet att plus inte är så farligt i mitt tillstånd, men jag är så otroligt rädd att jag ska börja gå upp en massa och förstöra det jag genom gått. Vet att det sitter i huvudet. Motionen har blivit bättre och jag försöker även hitta tid och ork att även ta en promenad med Rambo. Han behöver verkligen röra på sig, men just nu tar arbetsprövningen och träning upp mycket av mig och väl hemma är jag så otroligt trött att jag inte orkar så mycket mer. Vilket känns frustrerade. Tyvärr kan jag juh inte ta med honom då jag går till och från arbetsprövningen och sjukgymnasten, då han jag aldirg lämnar hunden utanför (man vet aldrig vilken typ av människa som kan komma, åh jag vill verkligen inte bli av med honom). Ska kolla upp det där med hundpromenader igen och se om dom inte ska köra igång det. Nu när det börjar bli vår.

• 7 Mars 0,66 km på 13:12 (Kort runda med Rambo).
• 7 Mars 1,64 km på 21:19.
• 7 Mars 1,61 km på 31:25.
• 8 Mars 2,35 km på 36:30.

Jag är rätt nöjd, men bättre kan jag. Får försöka vara hårdare mot mig själv denna veckan. Förra veckan slarvade jag lite med att låta mannen köra mig till och från arbetsprövning och träning. Träningen går bra och vi ska fortsätta så länge kroppen orkar. Vi har nu även lagt till lite gravid-övningar. Känns dock lite dumt att stå på alla fyra och sträcka ut ben och armar. *fniss* Men, det är otroligt skönt för kroppen och *peppar peppar* så har jag bättre kontroll över smärtan nu. Är bara på Arbetsprövningen som jag tappar lite, men det är juh det som den aktiviteten går ut på. Att pröva mig fram.  

 

Japp, idag har jag då gjort mitt andra pass på praktiken. Även idag fick jag plantera och vattna blommor, men det är riktigt kul måste jag erkänna. Det kanske inte är något lyxaktivitet, men det är en aktivitet och jag trivs riktigt bra. Idag var jag juh även lite uppe bland molnen pga. besöket jag gjorde innan jag började för dagen. ;-) Två pass kvar denna veckan...

Idag var vi hos BM igen på koll. Åh vi fick höra det underbaraste ljudet någonsin. Vi fick höra ljudet av våran lill snäckas hjärta som slog så perfekt. Måste erkänna att jag låg där och tänkte för mig själv "Karolina, gråt inte, gråt inte". Jag tyckte att höra hjärtat gjorde allt så mycket mer verkligt. Det var helt magiskt. Kan ni tänka er att jag går och bär på ett annat liv? Ett liv som jag och min älskade man skapat och utan att vi ens visste om det. Det är bara synd att dom inte spelar in det och att man kan få med sig hem. För det var som sakt väldigt magiskt att höra lill hjärtat slå. Ska tillbaka till BM om 2 veckor igen och jag har fått en del information att tänka på. Saker som vi även ska prata en del mer om också, vilket känns otroligt skönt. Sedan väntar vi spänt på v32, då vi ska in till Spec. MVC på USÖ och göra ett till UL för att se tillväxten (något dom gör extra på oss som gjort GBP). Idag är jag inne i v22+2, vilket bara det är magiskt i sig. Vart tog tiden vägen sedan 23 Januari? Tycker veckorna bara springer iväg.

Idag visade vågen 89,1 kg, +0,3 kg vilket betyder -68,5 kg totalt. Idag visade vågen lite plus, vilket känns både lite bra och dåligt. Har tyvärr drabbats av någon viktnoja nu tyvärr. Jag vet att plus på vågen är bra i mitt tillstånd, men endå känner jag lite ångest över det. Jag är nog bara rädd att tappa kontrollen helt över vikten och att allt ska total vända och man går upp allt igen och lite till. Jag vill inte förstöra det jag genom gått. Denna veckan som varit fick jag tabort ett träningspass hos sjukgymnasten, vilket inte kändes så bra. Motion fick jag dock, till och från veckans första träningspass och första passet på praktiken. Vilket kändes bra iallafall, speciellt då jag fick tabort ett träningspass. Får se hur mycket motion det blir veckan som kommer, måste även försöka att lägga in lite mer långpromenader med Rambo också. Man skäms juh över hur det blivit där, men det ska vi bättra på.

• 28 februari 2,44 km på 31:34.
• 2 Mars 1,54 km på 20:08.
• 2 Mars 1,62 km på 23:37.

  Delmål: Att lyckas nå -50 kg. Mål: Att nå två siffrigt innan året är slut. Delmål: -60 kg (vilket jag säkerligen tar nästa vecka) Mål: Väga under 90 kg Delmål: -70 kg Delmål: -80 kg SlutMål: Normal vikt.

 

Då var första passet på Praktiken avklarat. Måste säga att det var riktigt kul. Jag fick  vattna blommor och plantera om lite under detta första pass. Det var kanske lite stilla idag, men det gjorde inte så mycket. Då fick jag tid på mig att lära känna ägaren lite mer. Det känns verkligen riktigt bra att äntligen få göra något, trots att aktivitetsersättningen kanske inte är något att skryta om. Men det är lite pengar in och en aktivitet för mig och det är huvudsaken just nu. Sedan får vi se hur mycket man orkar i mitt tillstång. Denna veckan blev det juh bara ett pass, men nästa vecka gör jag igång med tre pass Måndag, Onsdag, Fredag. Får se hur det kommer gå.