Idag har jag en dålig dag. Jag är trött, lättretlig och har sån smärta i ryggen och har haft i ett par dagar nu. De värsta är att smärtan sitter på ett dåligt ställe nere i ländryggen och ut åt höger. Inte änns så man önskar sin värsta fiende detta kan jag lova, för de är för jävligt. Jag tror inte att någon kan fatta hur de är.
Idag känner jag hat och frågar mig hela tiden vad man gjort för fel i livet att förtjäna detta. 30 år och sitter med 5 diskbråck på 3 olika ställen, 2 Bröstryggen, 2 Ländryggen och en sista kotan innan svanskotan. På de har man FK som man troligen förlorar ersättningen från nästa år och de gör inte saken bättre. Hur skulle ni själva må av att veta att ni skulle förlora er ersättning trots att ni är sjuka och inte någonsin fått någon riktig hjälp. För hjälp får man inte av FK, utan dom skickar oss bara till olika stälen där man sitter och snacka och fikar. Vad ger de mig? Nada. FK kräver att man ska klara allt själv, man ska komma på vad man vill göra med livet efter 10 år utan något liv. Åh hur lätt är de? Sedan vill dom att man ska rehabilisera sig själv och dom lägger allt på oss och bara de gör att man går ner sig en hel del tyvärr.
Man undrar juh vart man hade varit idag om man fått hjälp redan från början. Just nu vet jag juh inte vad som händer. Väntar på att få komma till ett nytt prjokt el vad man ska kalla de. Där jag ska ut och arbetspröva och komma upp i 10 timmar i veckan. Så idag ska jag ringa Handläggare igen och kolla hur de går, för min tid håller på att rinna ut i sanden typ. Får jag ett Nej till ersättning så förlorar jag min ersättning i Maj 2010. De kommer att göra att livsglädjen kommer att gå ner i botten och de kommer inte att göra mig friskare, utan med stor sannolikhet kommer jag nog gå ner mig mer. För vem skulle klara av de att bli sparkad på medans man ligger, för de är så de är. Just nu får man lätta slag och sparkar medans man ligger där och är helt hjälplös.

De är inte så att jag vill vara sjukskriven hela livet, men ibland får man inse att kroppen kanske inte klara ett jobb. För visst vill jag också bidra med mitt och inte bara leva på bidrag, men de känns hopplöst ibland speciellt när man har så ont som jag har idag exempelvis. Ett jobb skulle få mig att gå över i ett pillerberoende och de är jag livrädd för, då jag har problemmet att äter jag något regelbundet så blir jag imun och måste ta mer och mer och mer. De börjar bara en ond cirkel. Jag tror väl ingen vill de.
De kanske låter som ursäkter med de är de inte. Jag vill ha ett liv, ett jobb, mer vänner och allt vad som kommer med ett jobb... De som stoppar mig är smärta från 5 diskbråk.