Jag har aldrig blivit så förnedrad som jag blev idag. Om jag hade lite självförtroende när jag gick till arbetsförmedlingen, så kan jag lova att de självförtroende existerade inte när vi fick där ifrån kan jag säga. Allt är mitt fel och vikten är orsaken till allt typ. (vikten är orsaken till min sjukdom, vilket enligt dom två kirurgerna jag träffat inte stämmer. Vikten är en belastning, men inte orsaken. Orsaken är dåliga gener och en oturlig olycka). Nä fy fan, detta var de värsta jag varit med om. Handläggaren från FK som var med frågade hur de skulle gå ekonomiskt nu och då sa mannen min att de blir att sälja hus och bil. De gav han gensvaret, "det är så det är". Han tog i de ögonblicket bort min enda trygghet och kunde lika gärna sagt åt mig att ställa mig framför ett tåg. Så illa vid tog jag de. Den enda trygghet jag har just nu är hemmet och förlorar jag de. Ja då finns de inget kvar. Jag kommer gå från 6500kr ner till ca 2300kr i månaden och dom tror att detta ska göra oss friskare. Mitt mående är i botten totalt nu, mest pga att handläggaren på FK sa att de fanns inte en chans att dom skulle godkänna min överklagan. Undra om man kan känna sig mer värdelös som människa, med nada rättigheter och ingen trygghet alls. Nu kommer ni inte tro mig, men vet ni vad dom ville ha då jag sa att jag är dyslektiker (el hur de nu stavas). Dom frågade om jag hade fått diagnosen? VA Fan är detta tänkte jag. Nu ska dom ha bevis på allt och litar nog inte på oss What so ever. Vad är de som händer?