Idag har jag åter igen varit iväg och tränat hos sjukgymnasten, trots att jag efter att ha suttit någon timme och tagit hand om alla papper som låg i en hög och väntade på att sorteras och sättas in i pärmarna, hade väldans ont i ryggen. Så kämpade jag mig ditt och träna. Jag har inget val, måste bita igen och kämpa så mycket jag kan fast jag har ont. För sedan kan jag inte bara tänka på ryggen, utan jag måste tänka mer på de ekonomiska. Ingen Arbetsförmedligen och inget jobb = Inga pengar. De är stenhårt. För första gången på länge önskade jag nu att jag hade en väldigt stark värktablett el två hemma, men tyvärr är de slut. Varför tänkte jag inte på de idag?