Ja, det börjar verkligen ta hårt på mig nu. Har en handläggare på AF som inte kan ringa på mobilen om hon inte får tag på mig hemma och det gör mig så frustrerad. Jag vill så mycket, men sitter fast för att handläggaren inte kan gå vidare utan svaren från utredningen. Det krävs av mig att jag ska träna och käka värktabletter, vilket båda två kostar (nu har jag turen att jag har frikort på VC tills 3 Dec, men vad händer sedan då?). Jag kan bara titta på vad alla skaffar sig inför vinter, medans jag själv får nöja mig med det jag har (även om det mesta är trasigt och slitet och skulle behöva bytas ut). Jag tittar Platsbanken så gott som varje dag, för att bara få mer ångest över att jag har varken hög bra utbildning och nada erfarenhet (om det inte handslar om otur och motgångar så klart). Trots detta står jag fortfarande här, Varför vet jag inte. Alla sa till mig när jag förlorade ersättningen att allt skulle slösa sig, var det verkligen detta dom menade då?