Jag fick en kommentar i Måndags till mitt inlägg Måndag - Vägningsdag! om att jag blivit lite hemmablind pga. att jag inte kan se och hurra dom kilona som jag faktiskt har gått ner. Min första tanka var. Vad fan är hemmablind? Efter att ha frågat några och kollat lite på nätet, så insåg jag mer vad det betyde. Jag kan nu säga att det är helt rätt. Jag har blivit lite hemmablind och det beror nog på, att till stor del ser jag ingen förändring i mig själv. För att förklara lite mer hur jag menar, så måste jag förtyliga mig lite. Jag har varit stor större delen av mitt liv och har sätt alla stegen upp, men har inget minne av hur det var att vara smal. Jag kan känna skillnade nu på kläder, men ser den inte lika tydligt endå. Jag kan på så sätt, inte fatta vart dom där kilona som jag gått ner suttit. Jag ser lite förändringar i kroppsmassan, men i speglen ser jag bara det jag alltid varit tjock. Jag tror att hjärnan inte riktigt hänger med. Så visst kan det vara så att man blivit hemmablind, men jag tycker endå att det känns skönt att äntligen se lite minus (eller lite och lite). Det är väl bara så att jag vill se mer på mig själv. Jag vill se den där personen som inte är tjock, den jag inte sätt sedan jag var runt 7-9 år och den vuxna personen som jag aldrig fått se. Det positiva som jag fått se är att jag fått orken tillbaka. Jag kan röra på mig mer utan problem (trots att ryggen fortsätter bråka, vilket alla läkare sakt till mig skulle blir bättre bara jag gick ner i vikt) och det märks på kläderna, men endå är det något inom mig som fortfarande bara ser mig som tjock. Jag tror att man måste acceptera att man har en kamp inom sig och låta den ta den tid den behöver. Det är inte lätt och speciellt inte när man har så mycket annat också som ligger och bråkar. Det är klart man kan tappa lite fokus då och kanske blundar man för en del av det.