Idag var det ett viktigt möte med AF, AF rehab, FK, Aktiviteten och FIA. Tyvärr måste jag säga att det slutade som det alltid gör. Var rätt less och irriterad efteråt. Här hade jag fått uppfattningen, att om jag kom upp i 10 timmar i veckan under 5 veckor skulle jag få rätt till ersättning. Så var inte fallat, för aktiviteten jag varit på var ingen aktivitet som AF godkände ersättning för. VA FAN! Nu måste jag alltså börja om från början och vara på en annan aktivitet, där dom sitter och håller på med samma jävla skit (snickra, sy, måla, klistra osv). Nä fy fan för detta alltså. Åh den aktiviteten kunde dom inte heller säga när jag kunde på börja, men dom trodde väl i Februari. Undertiden ville dom att jag skulle fortsätta på aktiviteten som jag varit på dom här 7 veckorna nu, men helt ärligt är jag inte så peppad till det. Efter mötet ville jag bara ta och gräva ner mig. Kännas så förnedrande. På det satt FK där och sa om och om igen att om jag skulle blir sjuk, skulle jag inte få en krona pga. att jag inte har någon sjukpennings grundad inkomt. Åh där satt en annan och höll tillbaka, trots att man ville säga "Jag hörde dig första gången och andra med, men vad fan man behöver väl inte gå på om och om och om igen på något spnt negativt". Nä, jag börjar bli så trött och känner att nu när FIA-projektet tar slut kommer saker bara gå raka vägen åt helvete. Jag litar inte ett skit på att AF hjälper mig, då det kändes som dom inte lyssnade på vad jag vill. Jag stod på mig och sa att jag ville gå vidare, till något riktigt. AF rehab tycket dock inte det, utan tyckte den där aktiviteten. Jag själv vill ut i något riktigt och något som ger mig något. För deras vuxendagis ger mig inte ett skit. Åh aktiviteten som jag nu varit på har varit en psykiskplåga pga. något privat och det enda privat som jag aldirg kan lämna hemma. det följer med mig, vart jag en går och det är inget som bara går att kasta bort. Vill inte gå in i detalj, för jag vill inte hänga ut mig själv eller någon annan. Endel skulle bara se mig som egotripad och avundsjuk, trots att dom orden inte skulle passa. Livet är inte rättvist! Det enda som var positivt på mötet, var att jag hade ett väldigt bra intyg från min sjukgymnast. Där han även skrev att träningen kommer följa mig resten av livet pga. mina ryggproblem. Träningen är A och O för mig och det håller mig uppe en del och hjälper mig att kämpa på. Trots att jag ibland bara vill lägga ner allt.