Har haft några off dagar nu.
I Tisdags var jag på ett möte med FIA-projektet igen och naiv som jag är, trodde jag det skulle ge mig något, men nädå. Det är som allt annat. Semestrar och väntan... Helt ärligt, så vet jag inte hur mycket skit en människa kan ta. Det händer juh inget. Känns som man står där på ruta NOLL och trampar i gyttja, man kommer bara inte framåt.

Det jobbiga är att få höra hela tiden att man kan se tecken på dom "sjukdomarna" som jag väntar på att få utredda, vilket jag inte vill ska vara så. Jag vill inte ta mer skit, för det kommer jag att få göra om jag får dom två diagnoserna. Vill Inte! Sedan är det andra saker som dom tycker man ska vänta med tills man fått utredningen och fått diagnosen. Det gör inte mitt mående just nu så jävla bra.

Jag bara önskar att något, någon gång kunde gå åt rätt håll och vara positivt. För just nu känns det som det är det ena negativa efter det andra.
Inget går fort när det är sommar, allt stannar av. Det är semestrar på det ena och det andra stället. Det är inget företag som tar på sig att ta in en praktikant denna tiden på året, just pga. att det är sommartid och semestrar. Speciellt inte när man ligger på noll och får börja från början. Vilket för mig känns lite förnedrade att höra. Att man ligger på noll i erfarenhet. Visst jag är inte högutbildad och det var flera år sedan jag hade praktik, sommarjobb, vikariat, men jag har juh endå livserfarenhet. Fast det räknas tydligen inte.
Allt känns så omöjligt och frustrerande just nu.