Igår fyllde min älskade man år. 39 för att vara exakt. På morgonen smög jag mig upp och gjorde ordning kaffe och smörgås, som jag sedan serverade på sängen. Till det fick han några pressenter (tanken som räknas, men inte kul att jag köpt och han betalat dock). Trots att han är dålig på att önska sig saker, så blev allt uppskatat. På efter middagen bakade vi lite tillsammans, Snoddas. Skulle även ha bakat bulla, men tiden ville inte finnas för det. Så jag ska ta och baka idag och frysa in, så man har ifall de skulle komma besök. Man får passa på när man har grejor hemma till det också. Till kvällen kom Svärfar och hans fru. Åh jag förstår mig inte på dom ibland. Dom vet om allt som hänt med bil och värmepump och att vi har det dåligt ekonomisk endå. Så sitter dom där och berättare att dom köpte ny platt tv och att hennes dotter (som fyller 40 i år) har fått en resa utomlands av sin man och att Svärfar och hans fru ska följa med. När min man sa att vi får aldrig råd att åka utomlands. Då slängde hon ur sig. Att vi skulle se, att snart har vi råd att åka på en resa. Hur jävla naiv får man vara då? För vilka pengar skulle vi ha råd att påkosta en resa? Åh detta har fått mig att känna ångest inför nästa år, då min man fyller 40. Jag skulle jätte gärna vilja ge honom en resa till London, då jag vet att han tyckte våran Londonresa var helt underbar. Speciellt nu när jag orkar och kan röra på mig mer, så skulle en sån resa vara helt underbar. Han uppskatade och beundrade mig verkligen när vi var i Londan. Att jag gick få mycket trots att hela kroppen sa ifrån. Vi ville juh bara njuta av varje minut och hinna se så mycket som möjligt, för att vi visste att det kommer dröja länge innan vi kan/får göra en sån resa igen. Just nu ser det juh väldigt mörkt ut för mig på den ekonomiska fronten, trots att ingen verkar ser det.