Ja dom jobbiga dagarna bara fortsätter. Tidigare idag skulle jag ha varit på första utredningsbesöket, men så blev det inte pga. våran bil. Fick avboka både tiden idag och imorgon just pga. att vi inte har våran bil och att den ena som skulle kunnat följt med mig kunde tyvärr inte. Sånt som händer. Det jag skulle på imorgon, lyckades jag lösa och fick en ny tid bokad, men utredningen ska jag få ny tid skickad. Vilket jag inte gillar. Det brukar alltid bli fel då. Bilen får vi troligen tillbaka i veckan. Hade väldig tur där kan man säga. När Försäkringsbolaget krävde att få kopia av serviceboken, då trodde vi att det var kört. Som tur var, så pga. att vi gjort service som man ska godkände Försäkringsbolaget felet. Kostnaden blir nu självrisken, men det känns hårt endå just nu. I övrigt, så börjar jag oroa mig för vädret. Hösten har dragit in och med det kommer kyla, vilket jag i vanliga fall inte tackar nej till. Nu är det annat, då vi inte har element i alla rum och dom flesta som vi har funkar inte som dom ska tyvärr. Ringde till IVT Service, men tyvärr hade dom ingen tid förens i början av Oktober. Vi försöker göra det bästa av situationen, men det är svårt som sagt och det tar hårt på både kropp och själ just nu. Det är nu som man önskade att man hade varit lite förutseende och kollat läget på värmepumpen innan hösten drog in. Så smart var man tydligen inte och nu får vi sitta i skiten pga. det. Hoppas bara det inte blir för kallt framöver. Rambo och Turbo har tagit förlusten av Rita, nog lika hårt som jag. Turbo skriker en hel del och det har även börjat med fräs mellan honom och Tindra. Fattar noll över dom där katterna. Ena stunden ligger dom i närheten av varandra, för att två minuter senare kräsa och för en massa oljud. Rambo han ska hålla koll på mig hela tiden och sover större delen av dagen. Äter dåligt gör han också tyvärr, vi som trodde det skulle bli bättre nu. Vi försöker lägga så mycket vi kan på honom och han får just nu även sova i sängen, vilket han uppskattat och ligger ofta som ett frimärke på oss. Igår kväll när jag skulle gå och lägga mig, såg han och mannen ut att ha det väldigt mysigt. Rambo låg nämligen brevid mannen på hans täcke och med huvudet på kudden. Så det är fortfarande rätt så jobbigt. Varje dag måste man tänka att man gjorde endå rätt val. Saknade är dock enorm och så här tomt har det aldrig känts förut. Det är tyst och öde. Ingen som dricker upp allt vatten och det har gjort att Turbo slutat gräva ner vattnet, för nu finns det vatten hela tiden. Rita drack en hel del vatten på slutet och det gjorde att man inte hann med att fylla på. Då hörde man ofta Turbo stå och kraffsa i och runt skålen för att få våran uppmärksamhet. Han har inte fått bort vanan att komma så fort man spolar vatten, trots att det nu finns vatten i skålen dynet runt. Dirket när man börjar spola vatten hör man en dunns och sedan kommer han springandes in i köket och tror att han ska få vatten, fast det redan finns vatten i skålen. Vi får juh se om han får bort det där eller om han kommer fortsätta. Svårt att bryta ett mönster.