Igår var jag på ett yttligare viktigt möte som jag fick uppfattningen skulle ge något. Nu slutade det med att FK hade fått förhinder och fortsatte på sin linje att jag aldrig skulle få godkänt från FK. Vilket inte var så oväntat pga. dom enormt dåliga reglerna som nu troligen är under utredning eller vad man ska säga, dom håller på att gå igenom alla FK reglerna tydligen. Sedan var som vanligt handläggaren på AF inte med. Är det inte semester, så är det något annat som hindrar honom. Har haft han i säkert ett år nu och aldrig träffat honom. Hur sjuk är inte det?

Inför detta mötet hade jag fått informationen att AF Rehab skulle ha en del förslag att komma med. Det ända han kunde komma med, var att bekräfta mina farhågor. Jag måste komma upp i 10 timmar i veckan och hålla det under ett par månader, innan jag ens har möjligheten att få någonform av ersättning/aktivitetsstöd. Så jag skulle återigen få göra en aktivitet utan någon form av ersättning/aktivitetsstöd och resorna till och från skulle jag få bekosta själv på min inkomst på NOLL. Undra hur dom hade tänkt där!?!
Det är helt jävla sjuk!
Bara för att man haft oturen att bli sjuk, så ska man behöva ta imot denna skiten också.
Jag har gjort allt som dom begär.
Jag går på möten som inte ger något.
Jag är med i projekt.
Jag gör utredning, för en sjukdom som jag själv anser att jag inte har.
Jag går hos sjukgymnast och tränar.
Jag har även gjort en viktop, bara för att alla tjata på mig. Om jag inte gjorde den skulle jag inte blir frisk och skulle aldrig få ett jobb.
Jag kämpar varje jävla dag för att överleva, men frågan är hur mycket mer man orkar ta.

Det dom kallar mitt liv skulle jag inte ens önska min värsta fiende. Det kanske förklarar hur illa saker och ting är. Jag kräver inte att får flera tusen i bidrag/ersättning/aktivitetsstöd, men lite skulle hjälpa mer än inget. Alla människor har vi lika värde och vi har lika mycket rätt till hjälp. Varesig vi är singel, sambo, gift osv. Så är det inte. Hade jag varit singel nu, ja då hade jag fått så mycket mer ekonomisk hjälp.
Men nu ska jag leva och sugar ur en annan människa och denna människan är den jag älskar och respekterar mest på denna planeten.
Åh det känns fruktansvärt.

Varje dag och varje möte som går hoppas man ska leda till något, men som det ser ut just nu leder det fortfarande raka vägen ner i helvetet. Som nu mera kan gets namnet "Karolina´s Liv".
För det är ett helvete att leva såhär. Värst är det i slutet av månaden, då alla räkningar ska betalas. Då han, min kärlek, min man även måste betala mina räkningar. Då man även inser hur lite han får kvar efter. Det har gått så långt att jag satt mig ner och kollat genom vad som kanske skulle kunna gå att säljas, bara för våran överlevnad. Jag vet att det finns dom som har det värre, men alla är vi olika och i olika situationer. Vi är i olika delar av vårat liv och har olika svåra hinder och olika viljor.
Min vilja att få ett liv och ett värdigt liv, med familj och jobb är större än man kan se. Hade jag inte haft viljan hade jag troligen gett upp för länge sedan, men nu finns den där och är enorm. Det enda som kväver viljan är alla motgångar på motgångar som man får ta. All tid som rinner ut i sanden pga., i mina ögon bristande intresse från både FK och AF/AF Rehab.

Jag klara inte detta ensam, men endå måste jag stå ensam igenom allt. Visst, min man ger mig stöd och trygghet. Han har tyvärr inte möjligheten att hjälpa mig på det sättet som jag behöver hjälp på nu. Det sättet som FK och AF/AF Rehab är till för, men vilket dom varken gör eller har tillgång att göra. Så vart ska man vända sig för att få den rätt hjälpen? Jag orkar inte stå ensam.