Idag har vi varit på första träffen på Föräldragruppen. Det kändes lite konstigt och man fick mer av den där känslan att det verkligen är sant allt detta. Nu första gången var jag väldigt tillbaka dragen, vilket inte kändes sådär jätte kul. För det fanns saker som dom pratade om, som jag kanske också ville säga något om. Men jag frös och blev enormt blyg av mig. Fattar bara inte varför. Det känns skönt nu att få komma igång med det där, för det stärker att det är sant. Verklighets upplevelse typ. Föräldragruppen träffas nu 1 gång i veckan i Lindesberg och det är nu 3 gånger till + en gång då man ska till USÖ och få mer förlossningsinformation. Vilket för mig är en delad känsla, då jag vet vad som väntar mig. Det är som det är och man får ta det som det kommer. Trots att jag var väldigt blyg nu denna gången så kändes det endå skönt att få komma in i något sånt här och träffa andra som väntar barn. Även höra deras tankar och få insikt att det kanske inte bara är som känner på ett visst sätt. Det var även bra för mannen att få höra att han inte var ensam om att iblnad bli snuvad på att känna sparkarna. Det känns väldigt bra att han kan och vill vara med på alla träffar. Bara det ger mig ett större stöd och jag känner att han stöttar mig totalt. Även om en del ämnen är med för oss kvinnor/blivande mammor.