Igår skulle min bror vara i Örebro på ett jobb och jag passade på att ringa och höra om vi kunde träffas på en fika eller något sånt. Han skulle höra av sig när han var framme och visst om han skulle få tid. Så på morgonen hade mannen tagit med sig Rambo, utifall att det skulle bli att jag fick åka in till Örebro och träffa min bror. Jag började då dagen med mitt och fixade till mig lite. Gick till sjukgymnasten och tränade. Tog sedan tåget in till Örebro och gick en stund på stan. Så ringde bror min och sa att han var helt slut och skulle inte hinna med att träffas, vilket gjorde mig väldigt besviken (det jag inte visste då var att han trodde jag var hemma och att när jag pratade med honom satt jag typ på andra sidan av det hus där han var). Jag ville bara få lite min familjtid och vi har inte träffats på flera år. Bror min berättade även något riktigt kul för mig, som verkligen gjorde min dag. Det var tur man satt ner när man pratade med honom. Känner mig lite som en såndär skvallertant som vill berätta exakt vad, men jag måste hålla mig. Inte ens jag visste juh. Efteråt ringde jag upp mannen och berättade att det inte blev något. Han möte upp mig och sa då att han hade sett bussen och min bror på andra sidan byggnaden jag var vid. Vi tog oss dit. Åh snacka om någon som inte kände igen mig och blev väldigt förvånad. Men, så otroligt mysigt att bara få kramas och snacka lite skit. Även mannen fick då veta det jag fick veta i telefon tidigare. Trots att det inte blev en lång stund, så fick jag endå den familjetiden som jag behövde och speciellt nu i påsktider. Dom där minuterna kändes nästan som flera dagar för mig. Åh otroligt skönt att träffas och se att han ändå lever. Vi ska försöka se om inte vi kan få tid och råd att åka upp över något här framöver. Jag saknar juh min sida av familjen också och som sagt så träffas vi inte så ofta längre. Vilket är lite trist.