Dagen började hyfsat, men jag var trött. Mot eftermiddagen fick jag ett samtal som vände på allt. Va länge sedan jag mådde såhär och jag vet att det bara är små saker, men endel saker träffar direkt där det inte ska. Jag vill ingen illa, men ibland kan även jag pga. att jag är så ärlig uttrycka mig lite fel. Det blir oftast fel och stora konsekvenser av det hela, fast jag inte menade något illa. Utan jag tog hårt på saken, vilket känns fruktansvärt. Åh jag har på eftermiddagen/kvällen haft väldigt dåliga tankar. Åh den jag skulle vilja prata med mest av allt just nu finns inte och det gör allt så mycket värre. Jag känner mig otroligt ensam och tror inte att en del fattar hur det är att vara ensam och inte ha någon annan en sin man att ventilera med. Min blogg har blivit mitt extra sett att få ventilera av mig, istället för att jag hela tiden bara ska ta allt med min man och sedan att kanske allt krossar det vi har tillsammans. Livet är inte lätt och jag försöker vara så stark jag bara kan, men jag måste göra det mesta ensam och bara det är inte ett lätt jobb. Jag får kämpa enormt för att inte tappa fotfästet.