Nu kommer den. Den nakna sanningen om varför jag tog beslutet och vart beslutet tagit mig. Enda sedan jag fick mina första diskbråck, så har jag fått höra "Bara du går ner i vikt, så kommer ryggen bli bättre". Vid en stor punkt i mitt liv, då hela livet vände hårt och intensivt, fick jag frågan för första gången. "Har du inte funderat på en GBP?" Då var mitt svar glasklart, Nej. Jag var rädd och ville inte göra ett sånt ingrepp på mig. Efter det kämpade jag på hårt med vikten och var på god väg att vända det hela, men så fick jag höra "Nej, du måste gå ner mer", medans jag fick se andra gå före trots att kravet var den samma. Det satte mitt psyke på prov, ett prov som jag inte klarade av. Jag gick från att vara motiverad och tro på mig själv, till att åter tro att inget gott skulle komma och tappade taget helt om viktkampen. Jag gick upp allt igen och lite till och försökte om och om igen att hitta tillbaka, men det var svårt och svårare skulle det bli. Ändå trots alla motgångar gav jag inte upp, testade den ena dieten efter den andra. Hittade för första gången något som passade mig LCHF, men då fanns all kritik kring dieten som tog hårt och jag tappade gnistan. Funderingarna kom då på en GBP, men jag kände mig endå väldigt osäker. Mitt i allt förlorade jag även min sjukersättning och blev tvingad ut i förnedring och det hjälpte mig verkligen inte i kampen mot vikten. Beslutet om en GBP kom efter att jag fått höra "Du kommer aldrig få ett liv och ett jobb, om du inte går ner i vikt". Då gav jag upp och väntade på min OP. Vilket under väntetiden var värsta berg och dalbanan, för mig. Ena stunden ville jag hoppa av, för att i nästa försöka övertala mig att detta var det bästa för mig. Jag fick hela tiden intala mig att detta skulle bli det bästa för mig, men blev det så? April 2011 gjorde jag min GBP och allt började hyfsat bra. Jag gick stadigt ner i vikt kg efter kg och mådde helt okej. Så mitt i allt vände livet återigen upp och ner, då jag mitt i min viktnergång fick en diagnos som jag inte väntade mig. Så vad har diagnosen med min GBP att göra? Redan innan hade den stora viktnergången fått mig att se en annan del av mig, den vuxna människan som jag aldrig sätt pga. att jag varit överviktig större delen av mitt liv. Jag tappade taget och med diagnosen så tappade jag taget helt. Jag tappade det som var Jag. För att, är jag bara jag för att jag är sjuk eller är jag för att jag är jag. Kom upp i mina tankar. Nästa slag kom då jag insåg att vågen visade ca. -65 kg och ändå trots träning hos sjukgymnasten 2 gånger i veckan, så vart jag inte bättre i ryggen. Det tog enormt hårt på mig. Dom sa juh att om jag gick ner i vikt skulle jag bli bättre, men det visade sig bara vara återigen en lögn. Jag kommer aldrig att bli bra i ryggen och det har tagit hårdast på mig. Det känns som man gjort hela denna GBP, helt i onödan. Då den aldrig kommer ge mig det friska livet tillbaka, utan jag får börja om igen med att lära mig att acceptera smärtan och återigen lära mig leva med det. Något som jag innan min GBP hade accepterat och lärt mig leva med, men så skulle det där två avgörande sakerna komma. Dom där två som jag så länge velat ha, men då var kraven viktnergång. Till vilket pris? Jobb, men där var priset allt för högt. Jag var för frisk för att vara sjuk enligt Försäkringskassan, men för sjuk för att vara frisk enligt Arbetsförmedningen. Det slutade med att jag förlorade den enda inkomsten jag hade. Bara det blev en kamp i sig, men efter min GBP har allt varit så mycket värre. Det kostade mer än det smakade för mig. Kläder blev det stora slaget och fortsätter att vara. Det har gett mig ångest och gjort att jag inte kan se det alla andra ser. Jag ser mig fortfarande som Fett. Allt detta till stor del av att jag måste gå i mina slitna och förstora kläder, för att jag inte har ekonomin att köpa nya. För mig är det priset, för högt. Sedan är det detta med att jag är 32 år (blir 33 i år), sjuk både i ryggen och med en diagnos i ryggsäcken. Jag ska ut och slåss om jobben med alla unga nyutbildade. Där ser jag inte mig själv som någon vinnare direkt. Livet, det kommer kosta mig både motivation och kritik. Det vet jag, men kritiken får jag ta då jag vet vad jag vill och tiden att vänta på det livet jag ville ha finns inte. Sedan ska jag lära mig acceptera min smärta och mina hinder återigen. På det även acceptera en diagnos som jag har vädligt svårt att se och som gjort att jag genom  både det och viktnergången börjat fråga mig själv, Vem är jag? Allt detta har fått, allt som var bra innan att bli sämre. Jag äter sämre och börjar bli rädd för mat. Mat har blivit något ångestfyllt och inte någon njutning, som det var innan. Börjar bli rädd att allt ska gå åt skogen och speciellt nu när jag står och väntar på något som betyder hela världen för mig. Något som jag försöker hålla tag i hårt och intensivt, bara för att orka. Ändå ger även det mig dåliga känslor, om att jag skulle göra fel och då vara en dålig människa. Jag vet att tidpunkten kanske inte är den rätta heller, men ibland kan man bara inte välja och oftast blir saker inte rätt heller. Det har jag lärt mig den hårda vägen. Livet blir inte alltid som man vill och ibland måste man våga chansa. Så var beslutet att göra en GBP rätt? Det svaret kan jag inte ge till 100%. Det beror på så mycket mer än nuet tyvärr, men just nu känns det lite kluvet om det var värt allt. På ett sätt var det värt det och det är pga. det hemliga som vi väntar på nu. Något som inte varit möjligt utan viktnergången. Samtidigt som det för med sig en del negativa tankar också, men hade jag inte gått ner i vikt hade jag aldrig kommit till denna punkten i livet. Trots att denna punkten kanske inte är den bästa tiden. Där har vi tyvärr tiden mot oss, men tar en stor chansning, risk och hoppas på att det är värt det. Ibland måste man våga chansa och ta det som det kommer.