Det jag ska skriva om nu, kan jag själv knappt tro. Det var verkligen inte det som detta inlägg skulle handla om, men ibland tar livet en helt annan väg... Sånt här händer bara inte oss, utan bara på film... Den 23 Januari 2012, hade vi vårst planeringsmöte på fertilitetsenheten på USÖ inför att äntligen få göra vårat första IVF försök. Satt där i väntrummet och dom kom och hämtade oss. Jag fick först väga mig (89,4 kg) och sedan mäta mig (177 cm, tydligen har jag blivit längre igen). Sedan fick vi gå in i undersökningsrummet och fick där en massa information. Efter informationen så skulle hon göra ett VUL (vaginalt ultraljud) för att kolla hur det stod till och hur dom skulle påbörja behandlingen. När hon började med VUL och jag tittade på skärmen, var min första tanke att något var fel, sådär brukar det inte se ut. Då kom chocken! Då när hon la Kommentaren -"Men, du är juh gravid". Och där på skärmen fick vi i samma stund se ett litet huvud och sedan såg vi ryggraden. Hur gick detta till? Vi som inte kan och har längtat, försökt i 10 år utan ett enda tecken på att lyckas. Även fått höra att IVF var våran enda chans. Åh nu är vi gravid helt spontant och på egenhand. Men, så kom den stora chocken! När hon mätte huvudet och sa att jag var ca. 17 veckor gången. VA? Skulle jag ha varit gravid så länge utan att känt något och inte en ända symtom? Chocken var total då och ingen av oss hade ett öga torrt. Hur gick detta till? Jag fattar inte att det kan vara sant. Jag har varit gravid sedan sista mensen, som jag bara trodde strulade igen som den gjort så många gånger tidigare. Inte hade jag en tanke på detta, då vi på vårt förra besök på fertiliteten i November gjorde ett VUL. Då såg honinget annat en lite vätska/släm i livmoderna. Hon sa då inget om att vi kunde vara gravid (vilket jag måste ha varit) och min första kommentar efteråt i väntrummet till min man var -"Nu vet vi i allafall att jag inte är gravid och att det bara är mensen som strular igen". Men, så fel jag hade då. Nu i efterhand tycker jag att hon borde ha sett eller misstänkt något. Hon måste juh vara så pass erfaren och ha sätt mängder av tidiga graviditeter. Jag fattar ingenting! Vi har missat massor med veckor av alla känslor och tankar (även alla symtomer som man ska ha). Även missat den där viktiga punkten, då man inser att den stannar och att missfallsrisken minskat. Åh på den första graviditeten någonsin av alla. Så jag satt där på Julafton/Juldagen osv. och kände avundsjuka över alla som hade en familj och inne i mig växte ett liv utan att jag visste om det. Åh nu känner jag mig skamsen över att jag ändå inte tesade mig, men efter besöket på Fertiliteten och VUL trodde jag i det var något. Fast man i början funderade på den där vätskan/slämet endel. Man tyckte juh hon skulle ha sagt något om det varit något, så man la det åt sidan. Vilket vi inte skulle ha gjort. För jag har sedan dess levt som vanligt. Tränat regelbundet, ätit och druckit gott och nu är jag skräckslagen att jag ska ha skadat den lille. Varför? Varför levde man inte sunt i stället? Känner mig som en dålig människa, men jag visste juh inget. Jag har inte haft en enda symtom på att jag skulle vara gravid... Man har läst och hört så mycket om hur illa alla mått osv, men inte jag heller. Jag som också ville lida av alla symtomer, men jag ska då inte ha en enda. Åh, vi som hade planerat så bra inför försöket och visste att vi hade tid på oss att göra ändringar i livet och det ekonomiska. Nu är läget helt annorlunda och vi har bara hälften av tiden på oss, då vi missat nästan halva graviditeten. Jag kan fortfarande inte fatta det. Den 1/2 ska vi till Barnmorskan och 2/2 ska vi till Special mödravården på USÖ. Hur fan gick detta till?