Jag visste att det skulle bli såhär. När jag fick veta att jag skulle skrivas ut ur FIA-projektet och skickas över till AF, sa jag direkt hur det skulle gå. Åh vad rätt jag hade. Fortfarande ingen aktivitet eller ett enda ord från AF sedan mötet. Dom fortsätter att bolla mig mellan AF och AF Rehab, men ingen kan ge mig något rakt ärligt svar. Man får bara höra att AF har inget med ekonomi att göra, men endå är det dom som fattar beslutet om aktivitet som i sin tur ger ersättning. Hur svårt kan det vara att bara sätta mig på en aktivitet. Som det är nu tar jag vilket jävla skit som helst, bara jag får en aktivitet och rätten till aktivitetsersättning. Jag fattar inte hur man kan behandla någon såhär, bara på några dagar nu så är jag tillbaka till den jag var innan. Jag är nerstämd och har ingen lust till något alls. Känner mig totalt ensam, utanför och helt jävla värdelös. Jag försöker sova bort dagarna bara för att det inte finns ett skit att göra. Idag avbokade jag även sjukgymnasten pga. både vädret och att jag helt enkelt inte hade insperation. Vilket känns förjävligt på ren svenska. Såhär ska det inte vara. Är så jävla less på att blir behandlad som om jag inte skulle ha något värde, vilket gör att jag känner mig mer värdelös. Varför finns det ingen hjälp att få? Jag skulle bli helt överlycklig över lite hjälp. Lite hjälp till en aktivitet som i sin tur ger mig rätten till aktivitetsersättning. Alla behöver vi en inkomst och vem vill leva som en igel på en annan människa, så som jag är tvungen att göra nu. Sedan har vi det där hemliga, som jag så gärna skulle vilja skriva öppet om. Alla känslor och tankar, men vågar bara inte för kritiken om hur fel det är osv. Jag vet vad jag vill och det finns ingen tid att vänta längre. Jag måste få göra något för mig själv också. Jag måste få tänka på mig själv och oss ibland. Samtidigt är jag livrädd.