Tindra 24/4 2002 - 12/3 2012 och Turbo 21/4 2006 - 12/3 2012.

Idag har våra små katter lämnat oss och det är med stor sorg i hjärtat. Det har inte varit ett lätt beslut att ta, men det var det rätta beslutet. Tindra har vi haft problem med i flera år, då hon ändrade beteende och började bajsa lite här och där. Först var det bara utanför lådan, men det senaste året har hon börjat nästan överallt och dom sista veckorna har varit värst. Då hon varje dag bajast på nya ställen och då även på ställen där hon sover. Vetrinären trodde Tindra blivit dement eller var sjuk på något annat sätt, då hon vet hur mycket vi kämpat med allt och lite till. Vi har provat alla tips vi fått under åren, men inget har hjälpt. Åh kraften rann lite ur oss, när hon mer och mer valde att bajsa i sovrummet, allrummet, under trappen osv. Vi har nog kämpat och gjort mer en någon annan skulle ha gjort. Åh vi fick 10 mysiga år med Tindra, trots alla problem. Turbo har vi också kämpat med. Som kattunge var han som alla andra och vi såg inga fel. Efter kastreringen av honom och när han började gå över till vuxenkatt började vi fundera på om något var fel. Han blev aldrig stor, men vi tänkte att han kanske var av den typen. Sedan började han kräkas en del och vi tänkte att det var fodret, så vi har bytt och provat foder i mängder. Inget har funkat. Så det sista 1-2 åren har han blivit väldigt intresserad av vatten och gått omkring och skrikit en hel del. För ca 6 månader sedan ändrade han beteende och slutade sova i sängen hos mig, men låg alltid hos mig när jag satt i soffan. Han kunde ligga hela tiden hos mig och det slutade då med att han kräktes mer, då han helst glömde bort att gå och äta. Om inte jag tog bort honom från mitt knä. Han började även kräkas mer och mer och då oftast skum, vilket gjorde att vi fick ett yttligare nytt foder att testa. Men, det hjälpte inte. Åh när vi kom till vetrinären idag kunde hon klart och tydligt se på Turbo att det inte fanns något att göra. Hans päls var väldigt dålig och han var för mager. Vi fick 6 mysiga år med honom, då han var en riktig myskille. Nu känns det så enormt tomt, men vi vet att vi gjorde rätt och vetrinären kunde även säga det till oss. Det känns i hjärtat, så som vi kämpat för dom. Nu har dom det mycket bättre och behöver inte lida. RIP.