Denna morgonen började verkligen inte som vi tänkt oss. Det började väl lite igår kväll/natt då mannen skulle säga godnatt och fick ingen större respons, men då tänkte vi inte så mycket på det. Hon hade varit väldigt aktiv tidigare på kvällen. Vaknade i morse och som vanligt skulle mannen säga godmorgon till magen, men inget. Ingen buff alls och inte det minsta rörelse. Var nästan så man satte hjärtat i halsgropen då. Jag klev upp, drack lite vatten och tog mina mediciner och tog sedan en dusch. Efter det kände jag fortfarande inget och beslutade att prova på att äta frukost, men inte då heller kände jag något. Vilket jag alltid gör. Jag provade även sätta mig i soffan, men inget. Det blev till att ringa förlossningen på USÖ och dom tyckte vi skulle komma in direkt. Ingen av oss sa knappt ett ord under hela bilresan in till Örebro. Åh fortfarande kändes inga rörselser i magen, inte äns det mista lilla bubbel. Åh jag kan lova att man hade dom värsta tankarna i huvudet som snurrade runt. Man tänkte, inte vi och inte nu så här sent. På förlosningen blev vi riktigt väl omhändertagna och det var verkligen det vi behövde då. Dom förstod oss och våran oro, speciellt när dom fick veta hela mirakel historian. Först började BM att leta hjärtljud med en trätratt, men efter en stund gav hon upp och kallade på en läkare som skulle få göra ett UL och kolla så allt var som det skulle. Medans vi väntade kände BM en del på magen och tryckte rätt så hårt och då efter en stund kom en efterlängtad riktigt kraftig buff, som även BM kunde se då hon såg min hand röra sig. Vilken lättnad, men dom beslutade endå att kolla med UL. Läkaren kom och kollade med UL och allt såg bra ut och vi fick se hjärtat ticka på monitorn. Vilket verkligen kändes som en lättnad. BM tog även och placerade två mätinstrument på min mage, ett som kollade värkar och ett som lyssnade på hjärtat. Hon fick dock sitta och hålla i den som var för hjärtat, då våran lill snäcka bestämde sig för att flytta på sig lite och hon tappade ljudet till och från och då fick ändra den lite. Jag fick även dricka lite saft för att dom ville ha en vilokurva och en vakenkurva. Vilket dom fick. Åh under ca 20 min fick vi höra lill hjärtat så. Vilken lättnad. Kurvan såg bra ut och innan vi fick gå hem så kollade dom med UL igen och mätte fostervatten. Vilket också det såg bra ut. Läkaren trodde att anledningen till att jag inte kände något var att lill snäckan hade lagt sig med ryggraden mot min ryggrad. Helt enkelt ändrat läge. Dom sa även att, om det skulle avta igen var det bara att ringa. Det kändes verkligen skönt att vi fick åka in och kolla upp det och nu känns det lättare och att vi fick ett så bra bemötande som vi fick. det stärkte verkligen. Är dock fortfarande lite smått orolig, då lill snäckan inte riktigt är aktiv.