Idag går vi in i v33 (v32+0), men vart har veckorna tagit vägen. Jag tycker tiden bara springer iväg nu och har gjort större delen också. Det går otroligt fort nu och med den farten har rädslan kommit lite också. Visst är vi spända, men det går så fort och vi ställer oss många frågor just nu. Har vi förberet oss tillräckligt eller är det något vi missat? Har vi allt man behöver? Vad mer ska vi tänka pga osv. osv. Magen: Ja, den har sitt egna lilla liv. Växer det gör det, men inte ser den ut som gravidmage ska (det har juh endå sina orsaker, med all extra hud osv.). Åh jag och den är inte kompisar heller, då hon nu börjat bli hård av sig. När hon ska böka omkring där inne så känns det väldigt obehagligt och ibland kan det göra lite ont. Åh det började här i mitten av förra veckan. I övrigt, så mår jag helt okej bortsett från några så saker. Har haft lite svårt med maten och idag var nog värst. Försökte äta lunch, men min mage sa helt ifrån (provade även blåbärs soppa, men det sa stopp efter ca 1 dl) och det slutade med att jag bara fick i mig rostad smörgås och vatten/trocadero. På kvällen kom mannen hem med Mc Wrapp och efter en tugga av den mådde jag illa, men jag försökte och fick i mig kanske halva innan det sa helt ifrån. Idag har jag även lite problem med värk. Ena stunden värker det på vänster sida och andra stunden på höger, fick också lite ont i ryggen. Jag kan inte säga att ryggen hade något med värken att göra, då jag har problem med ryggen och det satt där i ländryggen som jag vanligtvis kan få ont i. Det kan beror på en hel del olika saker. Suttit fel, legat fel, lyft fel eller bara gjort något fel. Svårt det där. Värken på vänster och höger sida har jag känt av tidigare, men då bara i sängen när jag vänt på mig eller rest mig för snabbt. Tror den kommer från livmodersfästena (det som håller upp livmodern). Det känns otroligt skönt att det snart är Måndag och då ska vi till BM. Får bara hoppas att jag denna gången kan komma ihåg allt jag ska fråga om. Sist glömde jag hälften typ. *Gravidhjärna* Har varit lite orolig nu här på kvällen, men känner att det nog är mer jag i mig själv. Det är endå första gången man går igenom detta och man vet juh inte hur det ska kännas och vad som är rätt och fel. Sedan har vi haft lite mindre tid att smälta det hela på och allt har varit en otrolig resa, som blandats av enorm lycka och spänning och på samma gång rädslan över om vi ska klara detta. Jag vet att min man kommer bli en riktigt bra pappa, det har jag ingen tvekan över. Det är mer mig själv som jag är osäker på, men tur är att man har världens bästa man som ger enormt stöd och lyssnar på mig när jag känner mig osäker eller bara behöver få ur mig min känslor.