Idag går vi in i v34 (v33+0) och det betyder att det bara är ca 6 veckor kvar. Det känns helt overkliget fortfarande, men börjar bli mer och mer spännande. Det enda som är synd är att man haft lite problem dom senaste veckorna. Först tarmvirus och sedan magsjuka på det och nu förkylning förra veckan som fortfarande inte är riktigt bra. Hostan är värst. Sedan vet jag inte om vi riktigt har insett allt fortfarande heller. Fast vi är förväntansful och otålig nu, i väntan på den nya familjemedlemen. Hon är så otroligt efterlängtad och älskade. Hur kan man älska någon man inte träffat? Magen: Den växer och lever sitt egna liv. Inte kan man tror att jag är så långt gånget då, för jag har fortfarande inte den typen av mage. Min kula har blivit av att hon trycker upp min översta "bilring", men vid naveln har jag börjat bli mer och mer platt. Utan kläder ser man det tydligare, men det ser inte klokt ut. Nu när hon ligger med huvudet neråt så har hon kommit på att man kan trycka på blåsan och det blir ett evigt springande på toa kan jag lova. Åh allt såg bra ut på uppföljnings TUL i Onsdags (16/5). Hon fortsätter även att vara böka omkring rätt så hårt, men det är skönt att man endå känner henne. Då vet man att det finns liv där inne. I övrigt, så mår jag helt okej. Börjar märka av lite att saker och ting går lite långsammare nu. Det tar lite längre tid med promenaderna, men det kanske inte är så konstigt. Sedan har jag börjat fått lite mer kramp i benen ibland och måste tänka mig för på morgonen att inte sträcka ut foten som jag brukar, för då slutar det oftast med smärta i benet. Vilket inte är så skönt. Har även börjat känna någon form av lätt smärta värk nere på höger och vänster sida lite mer. Som troligen är livmoderfästena (det som håller upp livmodern). Så jag är väl rätt förskonad från problem än så länge, men det lär väl vända kan jag tänka mig snart. Njuter så mycket jag kan och fortsätter kämpa på med promenader och träning, fast träningen har fått varit vilande nu när jag varit sjuk igen. Till veckan hoppas jag kunna fortsätta som vanligt och träna, så länge som kroppen säger att det är okej.