Idag är det 2 år sedan jag gjorde min GBP OP. Tänk va tiden går fort, kan inte fatta att det redan är två år som gått. Så vad har jag att säga om dessa två åren då? Dom har varit en enorm resa som gett med sig både positiva och negativa saker, men en del av dom har inget med OP att göra. Jag vill inte säga att det var pga. GBPen som vi äntligen fick bli föräldrar. Jag vet att många tänker så. Att vi inte skulle ha blivit det utan GBP, men jag tror inte på det. När Amanda blev till låg jag runt samma vikt som jag hade när vi först började försöka och då funkade inget. Så jag tror inte bara på GBP:en, det kanske var en lite bidragande faktor. Fast helt ärligt är det juh ingen som kan säga exakt varför det nu bara funkade, vi är bara så fantastiskt glada över att äntligen fått bli föräldrar och till världens underbaraste dotter. Både jag och min man åt bättre och levde bättre på ett helt annat sätt och det känns som det var något positivt där, men som sagt man kan inte säga med exakt säkerhet. Ryggen som alla läkare så snällt påpekade skulle blir så mycket bättre av att jag gick ner i vikt, det var rena skitsnacket. Vilket jag tagit väldigt hårt på och gjort att jag gått ner mig själv en del. Jag önskade för allt i världen att dom skulle ha haft rätt, men tyvärr. Jag är medveten nu om att jag kommer alltid behöva träna för att stärka och försöka underlätta så mycket jag bara kan, för ryggen. Åh visst, träning kan jag leva med. Men det känns juh lite surt, när man så ofta fått höra gå ner i vikt så kommer ryggen bli bättre. Kroppen är den största skillnaden, men det andra ser är inte vad jag ser. Jag ser mig fortfarande som tjock och ibland när jag ställer mig på vågen så stirrar jag bara på siffrorna. "Det där kan inte stämma, något måste vara fel" blir min första tanke. Jag kan se att kroppen har förändras, men som jag sagt ser jag mig som tjock fortfarande. Vilket är väldigt jobbigt. Speciellt när jag får höra kommentarer som "Du får inte går ner mer i vikt nu" eller "Du ska väl inte går ner mer nu". Jag vet att jag enligt BMI ligger på Nomalvikt nu, men jag ser det bara inte när jag tittar i spegeln och allt det där hänget kan juh inte bara vara hud!?! Man har juh hört om folk där huvudet inte hänger med viktnergången, men inte trodde man att det skulle hända. Men, så händer det och man känner sig allt annat än glad kan jag lova. Det är otroligt jobbigt. Jag vill juh se det alla andra ser, men jag ser bara den där tjockisen. Garderoben har miskat drastiskt också, vilket har kanske bidragit till att man mår lite dåligt. Speciellt nu när man vet att man inte har råd att utöka den igen. Åh när man är i butiken, så har man lika stora problem nu som förr. Vilken storlek? Vart ska jag titta? Vad passar mig? Vad vill jag ha? Sedan har vi detta med bokstaven på kläderna. Va? Hur fan kan jag som ser så tjock ut komma i en M (Medium)? Det går bara inte in i mitt huvud. Så i min garderob finns det plagg som jag har kvar trotts att dom kanske är lite stora, men det är för att jag kanske aldrig hann använda dom eller köpte en mindre storlek för att gå ner i. Det finns säker hundra anledningar till varför en del saker är kvar, där i garderoben. Åh det värsta av allt, när man måste fråga om råd. Hur pinsamt är inte det? Ett exempel: Jag är i stort behov av underkläder. Går in och tittar på det och står där som ett stort ? och undrar vilken storlek jag ska ha på dom. XXL, XL hade jag väl förut, så L kanske skulle funka. M känns som det skulle vara för litet. Inser då att jag måste nog ha hjälp och med liten spark i rumpan av mannen går jag fram till kassan. Och ställer den där jobbiga frågan "Skulle jag kunna få hjälp?". Klart man får hjälp, men sedan måste man juh även säga vad man behöver hjälp med. "Öhhh, jag behöver hjälp med storlek på underkläder. För att det var så länge sedan jag köpte nya och har gått ner en hel del sedan dess" får jag ur mig med rädslan i halsen över att bli idiotförklarad. Åh hon tittar på mig och säger "Du skulle nog bara behöva S". Min första tanka blev "är du blind eller, S det kommer juh bli för litet juh". Jag littade ändå på personalen och köpte dom i S och hemma provade jag dom och se på fan, dom passar och sitter perfekt. Hur fan gick det till? Jag kan även säga att det blir ingen Stranden 2013 här inte. Den självkänslan eller vad man kallar det, har jag inte. Får nästan lite panik när jag tänker på att sommaren snart är här och att man då klär sig i kortbyxor/korta kjolar. Sedan har jag även haft en del problem runt omkring mig, som tagit enormt hårt och som ibland fått mig att känna att jag inte skulle ha gjort GBP:en. Åh jag kan ha dagar fortfarande då jag funderar på om jag gjorde rätt, men nu efter två år känns det som gjort är gjort och jag kan bara gå vidare. Åh det är nu dom säger den stora kampen börjar. Det är efter två år som allt kan vända om man inte håller koll och tänker på vad och hur mycket man äter. När jag ändå är inne på pratet om mat. Så kan jag ärligt säga att jag kan äta det mesta utan problem, vilket kan vara både positivt och negativt. Endel dagar är jag dock väldigt dålig i maten, medans andra känns det som jag kan äta som en häst (vilket inte riktigt stämmer). Det enda som jag har och har haft problem med, men som jag nu försöker bättra mig på är vatten. Nu kräven även min kropp mer vatten och jag försöker dricka så mycket som jag bara kan under dagen och det går hyfsat, men jag skulle nog säkert behöav dricka mer. Tillbaka till problemen, där diagnosen jag fick och min ekonomiska sitts tagit och tar stor plats och energi, tyvärr. Det är hårt och man funderar hela tiden på hur det ska gå och speciellt nu när vi har Amanda också. Åh jag hoppas verkligen att det kommer vända till något positivt där. För det var kommentaren "går du inte ner i vikt kan du glömma jobb och familj" som var lite sparken mot GBP OP för mig. Så jag hoppas nu när jag ska ge mig ut igen att det ska leda till ett jobb eller en aktivitet eller vad det nu än blir som min kropp orkar, men ett jobb står högt just nu. Jag vill också bidra med något till familjen och inte bara känna mig som en börda. Nog om det nu. Så vad kan man säga, så här 2 år efter OP. Jag är en halv person mindre, men ser det inte själv. För att förkorta allt.