Äntligen blev mötet på AF av. Det var kanske inte det bästa mötet, men det blev ändå lite bättre en jag trott. Som befarat så är det stopp nu, tills jag vet när vi får dagisplats till Amanda. Det var det dom krävde att jag skulle fixa. Åh på den punken vet jag inte hur vi ska göra. Jag vet inte om hon eller jag är redo. Hur vet man det? I övrigt känns det lite sådär, måste jag erkänna. Inte har man något stort förtroende för AF. Det jag är mest rädd för är att dom ska sätta mig på en av deras "vuxendagis", sånt som drar ner mig mer en det gör någon nytta. Får dock vänta och se som sagt, först måste dagisplatsen lösas. Så fort vi kör igång, då kommer jag om jag fattat det rätt få rätten till en liten ersättning/aktivitetsersättning. Då krävs det även att man går på det dom säger åt en att göra. Jag ska även fixa några nya intyg. Det som jag ska fixa själv är det som jag inte vet vart jag ska vända mig om. Dom ville ha nya papper på ryggen status typ. Åh vart vänder man sig då. Åh andra sidan skulle jag behöva för mig själv få veta statusen på ryggen, nu när jag inte blivit bättre trots den kraftiga viktnergången.