Idag var det riktigt jobbigt (var jobbigt igår också, när mannen kom hem i någon timme utan våran dotter). Idag fick vi (var båda då personalen sagt till, pga. hur jobbigt jag haft det) bara lämna och för mig blev det väldigt jobbigt. Det blev tog av skor och jacka och sedan utkastad typ. Ett sårat Mammahjärta kan jag lova. Jag ville juh få chansen att pussa och krama hejdå, men inte då. Amanda hon hade inte get ett ljud ifrån sig. Vaddå sakna Mamma och Pappa? Usch. Nästan så man skämt över hur jobbigt man själv har det att bara lämna sitt barn sådär. Åh under inskolningen har vi haft en del problem med sömnen, då Amanda fortfarande visar klart och tydligt att hon behöva sova sina två gånger per dag än så länge. Men nu under inskolningen har hon inte fått sova på morgon kvisten, så hon har fått kämpat sig vaken från runt 6 på morgonen till efter lunch. Vilket gav orolig och en del uppvaknanden under natten. Så hon har haft två väldigt trötta föräldrar. Det gör att jag känner att hon verkligen inte är mogen för dagis, men som sagt är det AF som krävde det + att jag måste komma igång så jag kan få in någon form av inkomst också. Första hela dagen på dagis hade gått utan problem. Hon hade lekt en hel del och dom hade tydligen jagat ett annat dagisbarn ute. Åh det var inte Mamma Pappa och springa så fort jag kan till dom inte. Nä utan det var ett litet leende som visade vilka vi var och sedan lite smått Mamma, medans hon gick till Pappa. Vadå krossa Mammahjärtat... Åh på vägen hem var hon så trött. Hon var nästan på väg att somna, så vi fick hålla henne vaken då vi skulle äta lunch när vi kom hem. Behöver nog inte säga att hon somnade väldigt fort efter lunch. Visst är det skönt på ett sätt att hon trivs på dagis och tyr sig till personalen, men samtidigt känns det i hjärtat på en annan. Det jobbigaste för mig är att jag får ingen respekt från omgivningen att jag tycker det är jobbigt, utan bara höra hur bra det är med dagis. Jag vet att dagis är säkert bra, men jag måste få ha mina känslor också och att andra respekterar dom. Tur är att dom på dagis är lite mer förstående över det hela och att vi båda har fått än så länge hyfsat förtroende för personalen, men det växer nog med tiden (tar lite tid för mig att bygga upp). Sedan har jag nog extra svårt att släppa pga. allt vi fick gå igenom i början. Det satte riktiga djupa spår i speciellt mig.