Hur ändrar man på något som är ofrivilligt? Hur många gånger har man inte fått höra "det blir vad man gör det till". Hur gör man det bättre när det är omöjligt? Man vill juh inte bjuda in sig själv hela tiden och tränga sig på och verka klänig eller vad man ska kalla det. Åh sedan måste man juh även ha någon att besöka och dom där någon är lätt räknade tyvärr. Denna helgen har varit den värsta på länge och jag mår mest dåligt över att Amanda ska bli utsatt. För som det är just nu, så är det bara vi tre. Åh det finns juh inte sådär jätte mycket att hitta på heller. Blir att man gör samma sak dag ut och dag in. Åh det börjar ta hårt på oss båda. Vi försökte komma iväg först till min pappa, men där stoppade vädret (vilket inte blev så illa som dom utlovade på vädret). Så det har vi haft ångest över att vi inte kom iväg. Hade verkligen behövt det. Sedan tänkte vi dra till min bror idag, men efter mycket till och från så blev det inget. Skulle ta tid att åka och sedan inte bli så lång tid där innan vi skulle behöva åka hem igen. Så dagen idag blev bara skit och man skulle vilja dra något gammalt över sig. Denna förbannade ensamheten håller på att äta upp mig och oss, vilket inte känns så där kul. Åh som sagt tycker jag det värsta är att Amanda blir lidande av det hela. Hon är 9½ månader och har inte en ända kompis och som det känns just nu lär hon inte få några heller. Hon har "träffat" sina kusiner (på min sida) en gång och sina kusiner (på mannens sida) träffar hon typ vid högtider. Vilket liv. Mår så dåligt över detta nu och går väl ner mig själv extra mycket också. Vet inte hur länge man orkar hålla sig uppe. Vi försöker prata om det med andra, men antingen lyssnar dom inte, bryr sig inte eller så tror dom vi överdriver. Åh överdriver, kan jag säga att vi inte gör. Min man han har sina kollegor på sina jobb, men mer är det inte tyvärr. Jag har FB, där jag har några som jag träffar lite. Mest är det någon gång om året typ. Det är inte så att man kan slänga ut en fråga om någon vill komma på en fika eller ta en fika någonstans eller hitta på något annat. Vilket jag skulle vilja. Jag skulle vilja ha riktiga vänner, men dom växer inte på träd och det verkar som dom är omöjliga att hitta. Det är svårt att komma in, då dom flesta har sina kompiskretsar och extra svårt är det väl när jag är som jag är. Så hur gör man något åt ensamheten, som man själv inte valt?

Vad var det jag sa? När Amanda blev dålig i magen tänkte jag direkt att tänderna måste vara på G, men samtidigt var vi oroliga (som säkert många första gångs föräldrar är). Hon har också sedan några dagar nu börjat gå från att mumsa på all mat, till att rata mat helt. Så igår, efter att jag tyckte det kändes konstig när hon ammad. Tittade jag i munnen och då kom svaret. Jodå, det är tand på gång upp. Där kunde man både se och känna något vast sticka upp. 9 månader och 8 dagar gammal, så börjar första tanden titta upp. (eller räknas det som första tanden när den kommit igenom och syns lite och känns?) Idag kom nästa chock. Det ser ut som det är en tand till på gång och nu är hon inte sådär jätte road av att vi ska kolla henne i munnen, så hur exakt det ser ut är svårt att säga. Får försöka titta lite till imorgon. Hon börjar bli stor våran lilla tjej. Så nu händer det verkligen mycket här. Kryper fortare och börjat gilla att resa sig mot saker mer och mer. Provat på lära-gå-vagnen några gånger. Så nu är vi inne i den perioden då vi nog ska vadera hela ungen. Skämt åh sido, men så känns det ibland. Är så rädd om vårat lilla undervärk. Många blåmärken och tårar lär det nog tyvärr bli, varesig vi vill eller inte.

Det känns som det aldrig tar slut för mig. Detta året har inte startat så bra när det gäller min hälsa. Först var det juh jag som blev sjuk och Amanda blev lite snuvig och efter det var det mannens tur. Sedan trodde jag att vi kommit över det hela, men så innan påsk var jag lite hängig igen. Åh igår var verkligen ingen bra dag. Ont i halsen och en näsa som bara snorade. Slutade med att mannen fick komma hem tidigare för att ta Amanda, då min ork var nollad. Mot kvällen blev det sämre, då gav skiten sig på magen. :-( Jag hoppas nu att vi inte ska behöva åka på mer. Amanda hon är också dålig i magen. Så igår efter mycket prat ringde mannen 1177 och rådfråga med dom. Dom sa att vi inte skulle oroa oss och att fortsätta amma och kanske amma lite extra nu. Amanda har sedan några dagar även börjat rata fast föda och det har varit jätte jobbigt. Dom trodde att orsaken kunde vara att hon har en tid varit hård i magen och att detta nu var förstoppnings diareé. Vi misstänker väl även att första tanden är på G (vilket 1177 inte pratade något om). Rådet vi fick var som sagt att amma mer, korta stunder åt gången, men ofta. Även försöka få i henne mer vatten och morotspuré/morotsdryck som ska vara lite stoppande. Sedan var det bara att avvakta. Åh skulle hon bli sämre och hänig så skulle vi återkomma eller åka in. Efter detta tycker jag att vi kan få vara friska. Det tar extremt hårt på mig speciellt att vara sjuk. Åh man har funderat en hel del på varför jag nu blir så sjuk. Förut var jag nästan aldrig sjuk och när jag blev sjuk blev jag sjuk, men nu kan jag bli snorig någon dag och lite feber och ibland blir det som nu då jag blir riktigt dålig. Åh det är juh nu man vill vara frisk när våren kommer och vi har världens underbaraste dotter som växer och utvecklas.

Jag vet inte vart tiden tar vägen. Någon som kan stoppa den eller dra ner på farten, fast nu händer det saker. Våran underbara dotter växer och utveckas och gör framsteg hela tiden. Nu innan 9 månader beslutade hon sig för att det var på tiden att ta tag i krypandet. Det går än så länge inte så fort, men det lär nog inte ta sån lång tid innan hon kommer på hur man ska göra. Då får Mamma och Pappa springa efter sin dotter. ;-D Hon har inte fått någon tand än, men det ser ut som något är på G nu i allafall. Vi får skylla på att det måste ha varit pappa som var sen med tänderna. *fniss* Men, dom kommer när dom kommer. Hon är en matglad tjej och som aldrig ratar några nya smaker. Hon smackar och musmar som bara den. Det ända som hon inte riktigt gillar är vatten, vilket vi har lite svårt att få i henne. Man får försöka ta lite vatten på en sked mellan matskedarna, för att lura i henne lite. Vi kämpar på med det. Hon sover hyfsat bra, kan vara lite struligt på dagarna ibland och speciellt när det bara är vi. Tror det är roligare att leka med Mamma en att sova typ. Åh nätterna varigerar en hel del också till och från, men det är som det kan vara nu i denna perioden. Separationsperioden och kanske som sagt tand på G.

Då var det igång igen. För två veckor sedan fick mannen stanna hemma från jobbet, för jag var så dåligt och hade ingen ork alls. Sov större delen av helgen och han fick ta hand om Amanda, vilket hon tyckte var kul. Leka med pappa och ha egen pappatid. Sedan var det mannens tur, men han tog och drog i med öroninflammation (vilket är väldigt ovanligt hos vuxna). Så på alla hjärtans dag, åkte jag på skiten igen. Tyvärr märkte vi även att Amanda hostade lite. I fredags fick mannen kasta in handduken och gå hem vid lunch från jobbet, för att även han åkt på skiten. Så familjen har haft sjukstuga här hemma. Mannen gick dock till jobbet både lördag och idag söndag, men kom hem tidigare idag. Så nu får jag ta hand om honom, då jag är bättre och han är som jag var i torsdags/fredags. Amanda verkar dock kommit lindrigt undan. Lite snorig och hostar ibland bara, vilket vi är tacksam för. Ska nu ta Måndag och Tisdag att vila upp oss på, så vi blir helt friska. Så för min del blir det nog tyvärr att ringa imorgon och avboka sjukgymnasten, men får se hur jag känner mig. Kanske går och tränar lite försiktigt. Vi får se.

Tiden går verkligen fort nu. Känns som det var igår familjen fick tillökning, men idag är det hela 7 månader sedan Amanda föddes. Hon växer och gör framsteg. Igår började hon göra ett smackade ljud och det är bara för gulligt. Hon har sedan en tid börjat bubbla en hel del och ibland kan man bara sitta och lyssna på henne. Sedan får man nu hålla ett extra öga på henne, då hon börjar förflytta sig på filten. Hon kryper inte, men med lite hjälp kan hon stå och gunga lite på alla fyra. För någon dag sedan hade hon lyckats vända på sig och på något sätt lyckats ta sig till Rambo. Så sött så.♥♥♥ Dagen till ära beslutade hon sig för att det var kul att bada. Tidigare har hon inte alls gillat det och skrikit hela tiden, vilket gjort att bad inte varit så kul. Idag var det kul, men vi provade på att vi satt och lekte med vattnet först. Det slutade med att hon blev nyfiken och började sträka sig mot vattnet och sedan satt hon i badbaljan och lekte och såg ut att ha kul.♥♥♥ Är nu lite sugen på att skaffa badbyxor åt henne och prova på bad i badhuset, men vi får väl se. Nu väntar vi på det spännande som kommer. Första tanden, ordet och såklart krypa och sedan gå. För att inte glömma första födelsedagen. ♥♡♥

Idag är en speciell dag för oss. Det är 1 år sedan vi fick chock beskedet att jag var gravid, då vi var inne på fertiliteten för att påbörja IVF. Känns som det var igår typ. Helt otroligt och lite svårt att förstå. 23 Januari 2012 blev dagen som vi alltid kommer minnas och kommer vara en speciell dag. Dagen som gjorde oss till en familj! Det mest otroliga är att våran underbara dotter Amanda, idag är 6 månader och 25 dagar gammal. Tiden bara springer iväg.

Idag firade vi 9 års bröllopsdag. Tänk vad tiden springer iväg. Känns nästan som det var igår vi träffades. Det bästa i år måste vara att vi fick fira denna dagen som en Familj. ♥♡♥ Större kunde nog inte denna dagen bli. Mannen kom hem med en underbar bukett bestående av tulpaner, gerbera och en annan blomma som jag inte kan namnet på. Färgerna var rosa och gult. Jag är stolt och tacksam att jag har en familj. Älskar dom alla!

Nu var det bra länge sedan jag skrev, men det har tyvärr sina orsaker. Amanda växer och utvecklas i sin takt som hon ska och hon är väldens underbaraste liten tjej. På sista BVC besöket i Torsdags vägde hon hela 5425g och var 61,5 lång. Hon följer stadigt sin kurva. Vi har haft lite problem som sagt, då BVC inte tyckte hon gick upp som hon skulle i början. Trots att hon följt sin kurva hela tiden, men med en nergång. Då visade det sig att jag var för stressad och hade därför för lite mjölk. Tack vare Amningshjälpen´s stöd och råd på FB, fick jag upp produktionen. BVC tyckte ändå inte hon gick upp som hon skulle och fick även tyvärr påtryckning från annat håll om oron för våran dotter. Det slutade med ett tredje besök på barnkliniken och vi blev inlagd för kontroll. Dom tog alla tänk bara prover på Amanda, som visade att hon var en frisk liten tjej. Efter observation, så kunde dom se att hon fick i sig det hon skulle och gick upp i vikt bra på bara min mjölk medans vi låg inne. Fick träffa barnläkaren och han sa att Amanda hade gått upp så mycket som dom räknat på att hon skulle gjort till den åldern. Hon var enligt honom en frisk liten flicka som följde sin kurva och vi skulle inte oroa oss. Barnläkaren tyckte även att vi inte behövde väga Amanda så ofta som vi gjort (vägde henne 2 gånger i veckan). Vi frågade även barnläkaren om näringsbrist i bröstmjölken (då detta var något som oroade någon och som denne gått på om väldigt hårt pga. min GBP OP). Barnläkaren sa att det var inget att oroa sig för. Vilket var skönt att höra. Allt började kännas så bra och jag kände mig både starkare och mer peppad. Amanda följer sin kurva hur fint som helst. MEN, så har tjatet börjat igen om att det måste vara något fel på Amanda, då hon inte väger så mycket som hon borde (Hon väger exakt det HON ska väga och följer sin kurva). Normalt skulle hon juh väga det dubbla nu enligt denne. Åter igen vill jag tacka Amningshjälpen för stödet och råden. Fick otroligt bra stöd från dom och jag växte och känner mig starkare igen. Jag fick även en kommentar som först gjorde mig "vad menar dom?", men så slog det mig att det är så sant så. "Inte alla bebisar är små buddhor! Så länge en del bebisar ligger långt över mittkurvan måste en del bebisar vara som din, annars funnes ingen mittkurva!" Närmare sanningen kan man nog inte komma. Fast det är juh otroligt jobbigt att få höra att det måste vara något fel på sitt barn. Man känner sig väldigt påhoppad som Mamma. Att man skulle vara en dålig Mamma, som inte tänker på sitt barn. Hade jag inte tänkt på Amandas bästa, så hade vi inte besökt akuten och haft så många samtal med 1177 som vi haft. Jag tänker alltid på henne och hennes mående, men när hon följer sin kurva och gå upp i vikt och är en glad och trevlig liten tjej och barnläkaren friskförklarat henne. Varför skulle då något vara fel? Felet är att folk jämför med andra och att ett barn ska vara tjock för att må bra typ. Nu är det inte så med Amanda, hon är liten, god och helt underbar frisk flicka. Amanda, kan inte ha en bättre Mamma (enligt både min man och mina vänner). Jag frågar runt när jag undrar något och lyssnar på allt. Sedan tar jag det som känns bra för oss. Alla familjer är olika och både matråd och amning är det stor skillnad på när en annan var liten och nu. Nu finns det så mycket mer forskning på olika saker. Åh det bästa av allt är som jag skrivit tidigare att Amningshjälpen finns. Jag kan inte lov orda dom tillräckligt, för dom är guld värda och ett otroligt stöd när man inte har stödet runt sig. Tack vare dom så helammar jag Amanda, vilket jag är stolt över att jag kan och att det nu funkar. Åh hon fortsätter följa sin kurva. Jag hoppas verkligen på att jag ska kunna fortsätta helamma tills hon är 6 månader, som är det som rekommenderas. "Världshälsoorganisationen rekommenderar helamning, dvs enbart bröstmjölk under de första sex levnadsmånaderna, för att ge ditt barn en bra start." Jag kommer så klart även lyssna till Amandas signaler och intresse för mat. För det är juh vanlig mat som är målet och det hon ska klara sig på sedan. Hon har fått börjat lite försiktigt med att smaka gröt ibland. Sedan funderar jag på att köra på BLW, då jag läst så mycket bra om det

Tänkte jag skulle passa på att skriva ett snabbt inlägg bara. Det har varit så mycket som hänt sedan våran Amanda kom till världen. Allt har inte funkat som det ska, men nu börjar vi se ljuset. Vi har tyvärr haft en del problem och åkt in akut och legat inne på sjukhus en del. Nu hoppas vi dock på att inte behöva åka in mer och att jag ska hitta tillbaka i rutiner och även hinna med att blogga lite mer också. Amanda mår efter alla omständigheter bra och går nu upp i vikt. det har som sagt varit jobbiga veckor, men vi börjar se ljuset nu. I går blev hon hela 9 veckor. Åh man fattar inte vart veckorna tagit vägen. Hon har hunnit med att charmat in sig hos alla hon träffat och det som värmde oss mest var leendet som hon gav min Morfar, när vi var upp och hälsade på. Ska som sagt försöka blogga lite mer och även skriva ihop en förlossningsberättelse. Just nu tänker jag mest på henne och mig själv.